Hon ser klimatmännen fylla kultursidorna. De är så rädda för att bli irrelevanta, psykologiserar Naomi Abramowicz:
”Hellre vara en del av tidsandan och kanalisera sin dödsångest genom ett lämpligt projekt som ens medvetna vänner inte rynkar på näsan åt. Och som inte inverkar menligt på umgängeskretsens årliga Gotlandssemester. Vad passar då bättre än att börja brinna för isbjörnars levnadshabitat, stigande havsvattennivåer och våra barns framtid?”
Naomi Abramowicz tänker alltså att klimatengagemang är ”mumma för både det personliga varumärkesbyggandet och det personliga bankkontot.” En ny karriär. En trendkänslig grön våg som rullar genom medierna.
Ja, det här gäller förresten inte bara männen. Alla ska känna klimatångest nu för tiden. Oförmögna att hantera sina privata problem går folk ut och demonstrerar med sina sladdriga tygkassar. Det borde inte göra, menar Naomi Abramowicz. De borde hålla käften:
”En vilja att förbättra klimatet i tysthet hade varit en välsignelse för oss alla.”
Det är naturligtvis jättedumt.
En halvfärdig tanke, en vändstekt provokation.
Men låt oss analysera.
Javisst, den konservativa högern kommer att raljera sig ända in i undergången, men det vet vi ju redan från forskningen – Naomi Abramowicz hinner göra sig lustig över den också – som berättar att det finns en kategori som ideologiskt har väldigt svårt att ta till sig att planeten inte kan pressas förbi bristningsgränsen.
Egoistiska, intellektuellt trögrörliga, bakåtsträvande, känslomässigt beskurna, fixierade vid hierarkiska och dominanta relationer. ”Kallhamrad personlighet’”, för att citera Kirsti Jylhä, doktor i psykologi vid Institutet för framtidsstudier.
Det finns ytterligare en faktor.
Män.
Män förstör klimatet mer.
Män förnekar klimatkrisen mer.
Naomi Abramowicz har ett rätt, det ska vi ge henne. Det finns faktiskt klimatsnubbar. Begreppet lånar jag från amerikanska journalisten Amy Westervelt som talar om ”climate dudes”, männen som plötsligt får upp ögonen för problemet och omsätter sin chock i litterära dystopier. Sedan tar det stopp. De kommer aldrig förbi dränkta städer och skogar som brunnit till svarta fält. De orkar inte hålla i, de orkar inte berätta om vägen framåt och förbi katastrofen.
Amy Westervelt tycker att dessa snälla liberaler profiterar samtidigt som de aldrig löper linan ut, till det skifte som måste ske, till att förstå skuldbördan utifrån en hierarki som är ekonomi, kön och etnicitet.
Klimatsnubbar är blinda för sin grupptillhörighet.
Vi har en och annan här i Sverige också.
Men att det skulle vara patetiskt för en medelålders man att uppvisa något slags reaktion på klimatkrisen? Bara en logisk slutsats i kulturkrigets täta krutdimmor. Bara en logisk slutsats om du själv befinner dig mitt i föreställningen att den sortens omsorg är per definition omanlig, ja, riktigt stötande råfjollig.
Jag säger som Samuel Miller McDonald, klimatforskare på Oxford:
”Låt oss också belöna män som står upp för att vara öm och beskyddande gentemot alla och allt sårbart, inte uteslutande deras egen jäkla avkomma.”
Han efterlyser en uppdaterad manlighet.
Naomi Abramowicz förstår inte det där.
Men andra gör.
Vi har den uppfattningen att det i synnerhet är vi västerländska gubbar som har det svårast att hantera klimatomställningen, skrev för en tid sedan ett gäng 50-talister på debattplats i Dagens ETC:
”Vi har i allt för hög grad vant oss vid att leva ett liv där vi äter så mycket kött vi vill, flyger på semester då och då och anser att bilen är livsnödvändig. Men skulle hela världen leva som oss räcker inte planetens resurser till. Det här har allt fler av våra barnbarn förstått, men inte vi?”
Precis med den artikeln gjorde mig glad.
Tack, Per-Inge och Gunnar och Rolf och Carl-Göran!
Fortsätt med det ni gör.
Fortsätt vägra kallhamrad personlighet.
