För någon vecka sedan startades ett nytt förbund i Sverige som utger sig för att vara ett fackförbund. Inte att förväxlas med alla andra. Nystartade Arbetstagarna är för svikna och vilsna själar som inte känner sig hemma i traditionella förbund, eller som kickats ur något av dem med hänvisning till oförmåga att följa stadgarna. En samlingsplats för alla som dignar under socialism, skatter och elpriser. Viktigast av allt – inte en krona till Socialdemokraterna.
Det är 2022 och valår. Nyligen avsattes en förtroendevald i IF Metall med hänvisning till att han var aktiv i Sverigedemokraterna – något som inte är förenligt med förbundets stadgar. Det är inte första gången. Under åren har flera SD-företrädare uteslutits ur sina fackförbund eller fått sina uppdrag avslutade. I princip varje fall har medfört kränkthet på elitnivå och efterföljande skev debatt om huruvida fackförbund har rätt att själva välja, kasta ut eller neka medlemmar. Odemokratiskt heter det. I kampen mot det oerhörda förtryck som det tydligen utgör att bli petad från föreningar vars grundläggande principer man inte ens ställer sig bakom har det processats och skrikits. För varje petad liten SD-man står en hord av libertarianer och allmänhöger som bara står och väntar på att få trycka till de stora stygga fackförbunden någonstans där det känns.
Grunden förblir tack och lov enkel. I Sverige har vi föreningsfrihet. Den betyder inte att vem som helst har rätt att vara med i vilken förening som helst, däremot kan vem som helst bilda en. Staten ska hålla sig borta – inte tvinga in människor i föreningar och inte heller bestämma över dem. Föreningar i Sverige bestämmer över sig själva och formar sina egna stadgar och principer. En viktig och grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle, kan man tycka. Också logisk. Den som inte ställer upp på föreningens grunder måste givetvis kunna hållas utanför. Det ultimat odemokratiska och föreningsrättsinskränkande skulle väl vara om staten bestämde att alla skulle ha rätt att vara med i vilka föreningar de ville och att föreningarna var tvungna att släppa in.
Tillbaka till den nya samlingen. Det krävdes en kort stunds rekognoscering på den nylanserade hemsidan för att dra en slutsats kring vad Arbetstagarna är för något. Och inte är. Men för att förstå det hela behöver vi gå tillbaka några år, närmre bestämt till två valrörelser sedan. Vid årskiftet 2013-2014 lanserades Löntagarna – facket för alla som hade fått sina rättigheter trampade på av de traditionella fackförbunden, alla som stötts ut. Alla som var trötta på Socialdemokraterna och på socialismen som egentligen styrde samhället eller världen rent av. Löntagarna var ”bara ett fackförbund” enligt sig själva, vilket betydde att de skulle vara befriade från det politiska (läs vänsterpolitiska) som genomsyrade alla andra förbund. Ordföranden var en aktiv SD-man och resten av styrelsen var likasinnade. Stadgarna såg ut att vara skrivna av en gorilla och det är snällt uttryckt. Mest av allt saknade Löntagarna något väldigt grundläggande för ett fackförbund: fackliga frågor, fackligt engagemang och fackliga kunskaper.
Löntagarna skulle konkurrera ut LO. Drygt ett år senare gav man upp och lade ner. Tydligen hade medlemmarna inte strömmat till som man tänkt sig. Chocken. Inte.
Nu är vi där igen. Det är valår och ett förbund som ska ”konkurrera med LO” dyker upp. Ett fackförbund utan ”trams” enligt egen utsago. Arbetstagarna är ett opolitiskt förbund som leds av fem män på olika sätt aktiva i alternativhögern. En sitter i partistyrelsen för Alternativ för Sverige. Tillsammans driver de tre frågor. ”Yrkesstolthet”, som på hemsidan förklaras genom en obegriplig sörja ord om vad arbetarrörelsen enligt nämnda grupp män är och inte är plus något om att en arbetare är stolt över ”att bli en allt värdefullare medarbetare som arbetsgivaren är beroende av”. De andra två profilfrågorna är swexit och skatt. Den som ändå mot all förmodan plitar ner sitt personnummer och namn i medlemskapsformuläret kan vänta sig oklar hjälp som ”rådgivning” via telefon eller e-post och ”medling” vid konflikt på arbetsplatsen. Men någon som faktiskt kan något om arbetsrätt eller arbetsmiljö verkar inte finnas. Och några stadgar har förbundet inte lagt ut. I sociala medier började man vid samma sekund som lansering attackera sådana som ställde kritiska frågor.
Arbetstagarna är varken ett hot eller ett fackförbund. De är ingenting annat än en vanlig antifacklig antisossekampanj. Ett lobbyjippo av och för sådana som aldrig någonsin brytt sig om fackliga frågor på riktigt. Nedläggning väntar, efter sedvanlig kräftgång och mycket skrammel i tomma tunnor.
