Eller, förresten: jag ska inte ta åt mig äran. Jag har ju bara satt ihop saker som andra kommit på. Ungefär som John Hassler gjorde med klimatutredningen, den som framför allt säger detta: omställningen ska inte vara jobbig.

Allt hänger ihop och jag ska förklara hur.

Klimatkrisen är här, den sker nu. Lyckligtvis är det få som förnekar dess existens: endast sex procent av svenskarna kan betraktas som klimatförnekare. 

Men varför röstar då 20 procent på SD? Varför har vi en regering som ökar utsläppen? Varför ställer vi inte om? 

Det handlar om klimatvillfarelse. Illusionen om att klimatet kan räddas utan systemförändringar, utan livsstilsförändringar, utan att “begränsa människors vardag”. Det senare är klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtaris (L) budskap, men också John Hasslers och statsminister Ulf Kristerssons (M).

Det låter ju toppen, får jag erkänna. Rädda planeten utan förändring? Det är ett kanonerbjudande. Och jag ser hur det slår igenom nu.

Är det verkligen så dåligt att äta kött? 

Måste jag verkligen skippa weekendresorna till Paris, London, Rom?

Gör det verkligen någon skillnad vad lilla Sverige gör? 

Vegetarianerna har slutat vara vegetarianer. De hållbara resenärerna har börjat flyga. Medvetna kvinnor har slutat smyghandla på H&M (för om vi ska vara ärliga slutade de aldrig helt) och börjat göra det alldeles öppet.

Om man ska hårdra det: vi lever i konsumtionens och individualismens tid när vi borde leva i omställningens och kollektivismens tid.

Klimatvillfarelsens genomslag började, som så mycket annat, med SD. De såg tidigt chansen att vinna röster på budskapet “kör din bil, ät ditt kött, köp dina billiga kläder, åk på charter – det har du rätt till”. 

Och så spreds inställningen att vi inte alls behöver ställa om (finns det ens någon kris?), att det här inte är vårt ansvar. Det är precis vad väljarna vill höra. De sväljer det utan bete.

Övriga Tidöpartier har klippt och klistrat från SD, men de vågar i alla fall – än så länge – använda ordet klimatomställning, antagligen för att det låter ansvarsfullt. Men “omställning” indikerar ju att något ska förändras. 

Var ska förändringarna ske? Inte i transportsektorn, textilbranschen eller livsmedelsindustrin, tydligen. Vem är det som ska ändra livsstil? Ingen alls! Omställningen ska inte vara jobbig.

Många av oss vet att vår livsstil är ohållbar. Transporterna, konsumtionen och matvanorna behöver förändras. Men när politiker erbjuder en gyllene väg – räddad planet och räddad bekvämlighet – är det lätt att förväxla villfarelsen med verkligheten. Det vore ju, helt ärligt, så skönt om lögnen var sann.

Det vi behöver nu är en idé och en plan för det andra livet, sprungna ur en enighet om att förändring är oundvikligt. Men systemet är inte kompatibelt med progressiv klimatpolitik, det har ingen plats för visionärer. Politikerna vill ha röster i nästa val. Väljarna leder politikerna, inte tvärtom. 

Vissa politiker – bara vissa – vill faktiskt också rädda planeten. Men just nu är glappet mellan vad väljarna söker och vad klimatet behöver så enormt att den som försöker blir hånad. Det är en del av högerns klimatvillfarelse.

När det parti som historiskt varit närmast klimatets behov i sina förslag – Miljöpartiet – har velat ge oss visioner och färdplaner har de avfärdats som verklighetsfrånvända och människohatande. 

Jag kan tycka att det är en beskrivning som passar bättre på partier som ignorerar krisens behov av omställning och i stället ökar utsläppen. Men enligt Romina Pourmokhtari är det Miljöpartiets politik som är skadlig. 

Det är svårt med förändring, läskigt, framför allt när man bara vet vad man riskerar att förlora och inte vad man får. Men kanske är det läge att ställa några frågor:

Värderar vi vår livsstil så högt att vi är beredda att riskera hela vår framtid? Måste förändring betyda försämring? Är det sakerna vi är rädda att förlora som gör oss lyckliga, eller är det en illusion? 

Klimatångest kanske inte leder till handling, klimatvillfarelse gör det garanterat inte. Vi måste uppfinna bättre ord. Jag föreslår klimatvision, klimatmod eller klimatkollektiv. Kanske alla tre? 

Det är i alla fall uppenbart att klimatvillfarelsen måste förgöras. Och att vi som genomskådar bluffen måste hålla ihop.