Jag är inget undantag. Hur jag än försöker påminna mig om min längtan efter en cykel när jag inte hade råd med en går det inte att framkalla motsvarande tacksamhet för de cyklar jag nu äger. (Jag nöjde mig alltså inte med en cykel. Jag köpte en till, och en till.)

Man är inte smartare än att man glömmer de drömmar man haft sekunden de blir uppfyllda – och så skaffar man nya. Girigheten är ett gift.

Kanske är det vad som drabbat motståndarna den förmögenhetsskatt som diskuteras av G20-länderna. Underlaget är en rapport av Gabriel Zucman, som föreslår en skatt på två procent för världens dollarmiljardärer.

Miljardärerna har vant sig vid sin rikedom, känner kanske att de slitit för den. Må så vara. Men medan två procent är en droppe i havet för dem är det ett hav av möjligheter för de fattigaste, för planeten. 

Pengarna skulle gå till social och ekologisk rättvisa. Sådant bryr sig inte marknaden, men ett skattesystem kan – och ska – göra det. 

Kritiker, som Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, menar att det riskerar att avskräcka folk från att starta företag. 

Men förslaget berör alltså dollarmiljardärer. Om den sortens rikedom är drivkraften – villkoret – för att folk ska starta företag har något slagit slint. 

Relationen mellan pengar och lycka är inte statisk. Pengar kan ge lycka när de utgör skillnaden mellan kaos och trygghet, men miljardärerna ger inte upp lycka. 

Men, som sagt: mycket vill alltid ha mer.