BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att undanhålla skatt genom att bryta mot lagen kan högern inte försvara lika öppet, men det verkar inte vara något som de anser vara ett större problem. Moderaternas partistämma fokuserade på lag och ordning och statens kärnuppdrag, utan att lyfta fram skattesmitningen. Det trots Panamaläckan och de rapporter som följt om hur mycket skatt de rika undanhåller genom att bryta mot lagen. I sin rapport från i maj visar Annette Alstadsaeter, Niels Johannesson och Gabriel Zucman att skattefusket ökar med storleken på förmögenheten. De rikaste smiter från 30 procent av sin skatt jämfört med genomsnittet på 3 procent. Skattefusket är dessutom till största delen olagligt.

För moderaterna verkar statens kärnuppgift vara att värna de förmögna. Hur förklarar man annars deras tiggeriförbud och riksdagsmotion om att skicka in militär i Tensta och andra fattiga stadsdelar? Hur förklarar man annars frånvaron av förslag om hur polisen ska krossa den organiserade skattebrottsligheten i Djursholm och andra rika stadsdelar? I de stadsdelarna hittar vi de rikaste 0,1 procenten som står för 80 procent av skattefusket.

Jag tror att högerns enögdhet delvis beror på idén om att de rika själva har skapat sin rikedom genom att vara speciellt duktiga. Staten kan bara bidra till samhällets utveckling genom att hålla sig ur vägen för de rika och se till att ingen tar deras självskapade rikedom. Det är den idén som Björn Wahlroos gav uttryck för när han sa att finanssektorns syfte är att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer.

Högern blundar för att man föds in i överklassen. Ekonomiprofessor Gregory Clark har visat det i såväl USA som Sverige. Han har visat hur det genom historien är samma efternamn som dominerar ekonomin och andra statusmarkörer (i Sverige till exempel advokatsamfundet och de kungliga akademierna). I en några år gammal artikel av Jenny Nordberg i SvD berättar han att den sociala rörligheten är lägre än man tidigare trott i alla länder han studerat.

Och det är inte konstigt med tanke på det globala nyliberala ekonomiska systemet. Med riksbankens minusränta betalar vi numer till och med finansmarknaden för att ta pengar från oss. Finansmarknaden kan utan några som helst konsekvenser begå brott och få hela länders ekonomi att krascha när de roffar åt sig. Men ändå utgår högerns nyliberala politik från att rikedom och annan framgång är något som individen skapar själv, oberoende av stödet från det gemensamma i form av infrastruktur, utbildning av arbetskraft, fungerande rättsstat med mera.

Det finns forskning som kan förklara enögdheten. I min förra ledare beskrev jag hur makt förändrar vår hjärna. Paul K. Piff har med hjälp av sociala experiment visat att rikedom påverkar oss på liknande sätt.

I ett experiment riggades spelet Monopol öppet. Vissa slumpvis utvalda spelare fick uppenbara fördelar. De fick mer pengar, fick slå med båda tärningarna medan de andra bara fick slå med en, de fick mer pengar än de andra för varje varv etcetera. De favoriserade spelarna ändrade beteende: de började skryta om sina pengar, inta maktposer och göra segergester. De åt till och med mer av de snacks som stod på bordet. Än värre, de blev mer oförskämda mot de förfördelade spelarna och mindre empatiska. Men det mest anmärkningsvärda var nog att de förklarade sin vinst med sina egna prestationer trots att alla visste att de fått fördelar som gjort det omöjligt för dem att förlora.

Paul K. Piff har också kunnat visa att dyrare bil ökar sannolikheten att bryta mot lagen (inte stanna vid övergångsställe). De billigaste bilarna stannade alltid, de dyraste bara varannan gång. Hans forskning har visat hur personers empati minskar om deras rikedom ökar. Rika personer är mindre villiga att hjälpa andra och att dela med sig. De är mer benägna att fuska i spel. Rika är till och med mer benägna att ta godis från barn.

Vi människor kommer alltså tro att vår framgång beror på våra egna prestationer, även om den är uppenbart förutbestämd. Rikedom och makt gör oss mer benägna att begå brott, bete oss illa mot dem som är förfördelade och gör det svårare att sätta oss in i de förfördelades situation.

I det ljuset blir de rikas omfattande skattefusk och egoism lättare att förstå. Men varken rätt eller moralisk. Högerns politik är resultatet av de sjuka beteenden som rikedom och makt ger upphov till, inte botemedlet.

Botemedlet är ett samhällssystem som hanterar de destruktiva beteenden rikedom och maktkoncentration skapar. Ekonomisk jämlikhet och maktutjämning borde vara lika självklart som att förbjuda asbest. Men så länge vissa har mer makt och rikedom än andra måste samhället se till att bristen på empati och brottsbenägenheten inte får konsekvenser för övriga. Vågar jag föreslå effektivare skattelagstiftning och ekobrottsbekämpning istället för enögt krig mot fattiga?