Att ligga där omgiven av dem som vet

så mycket bättre och mer om min kropp

Att lyssna till sin egen utlämnadhet

Att helt enkelt vara ett barn

Att se dem man älskar också i sin hjälplöshet

Det som är svårt att förstå är att dessa samhällen

alltid glömmer detta och till och med

glömmer hur det känns

att halvfem på morgonen få ett

vänligt akutläkarfinger uppkört i röven

för att provisoriskt se hur blodig avföringen är

Den lite brutala och hjälplösa texten är en av hundratals texter jag skrivit när jag under ganska lång tid åkt in och ut på sjukhus. Sedan i våras har hälsan sviktat även om jag hela tiden kunnat arbeta. Återkommande sjukhusvistelser under dessa coronatider har, när det inte är covid-19 jag drabbats av, emellanåt känts rättså surrealistiskt. Men till slut, vid nyår, kunde det slås fast att jag det jag drabbats av är en aggressiv blodcancer.

En tuff behandling väntar de närmaste månaderna. Men jag är inte orolig och det är ingen sista vilja jag uttrycker i den här ledartexten. Prognosen är ytterst god, jag är rationell och räknar kallt med att det kommer att gå bra, trots all cellgift som nu strömmar genom kroppen. Jag kommer inte ens att behöva sjukskriva mig mer än någon dag här och där. Jag är privilegierad. Hade jag varit busschaufför eller grävmaskinist hade jag tvingats till det.

Men det blir en existentiell smäll. Hur skulle det gått om jag inte fått behandling för det här? Läkarna svarar: Du skulle vara död inom några veckor. Hm, reagerar man då. Jag, som är rätt mycket av en ensamvarg, förvandlas i mitt inre då på en sekund till en ytterst social varelse som börjar leta barndomsminnen, tänka på människor som nu betyder eller i det förgångna betytt något för mig. Döden placerar mig plötsligt mitt i ett liv, ett samhälle.

I det ögonblick man ligger där utslagen är det som om en människa växer samman med sin omgivning, med allt som betyder något där. Och varje gång jag pratar i telefon med någon svävar denna sjukdom i utkanten av samtalet så jag tänker att det är lika bra att jag skriver ut detta.

Ilskan växer också. Hur är det överhuvudtaget möjligt att allt detta som är det viktigaste, en fungerande sjukvård, en generös och jämlik välfärd, ständigt nedprioriteras i de politiska systemen. Det är inga problem att fixa fram miljarder och åter miljarder till nya försvarsanslag eller rut-bidrag för välbeställda, medan pengarna till alltifrån äldreomsorg, sjukvård eller en någorlunda anständig sjukförsäkring alltid ska dröja och dröja.

Jag slår vad om att varje ansvarig politiker eller höginkomsttagare som plötsligt vaknar upp på akuten omedelbart inser vad som är det viktiga i samhället. I någon dag eller vecka bär de på den insikten. Sedan är de tillbaka i bolagsrummen och styrelserummen och har snabbt förträngt samma insikt och återgår till sakernas vanliga ordning. Så måste det ju gå till, eftersom de flesta någon gång i livet råkar illa ut och behöver den där villkorslösa hjälpen. Därefter glömskan, förträngningen. Och så tar de en extra privat sjukförsäkring så att de ska klara sig nästa gång något händer och fortsätter att rösta för skattesänkningar.

Så länge jag kan minnas har jag tjatat om denna grundläggande insikt: Det är människans svaghet som är källan till människans styrka. Vi är flockvarelser. Att stötas ut ur en gemenskap är lika med död och undergång. Våra hjärnor reagerar på exkludering på samma sätt som vi reagerar på fysisk misshandel. Någonstans skriver självaste Charles Darwin om den där paradoxen, att vår svaghet är vår styrka. Den tvingar oss att samarbeta. Släktets enastående förmåga till samarbete behöver tyvärr dock inte alltid leda till något gott: Invasionen av Irak 2003 var ett fantastiskt exempel på avancerat samarbete mellan starka militärmakter.

Nej, det är själva hjälplösheten och svagheten man bör utgå från när vad som är det viktiga samarbetet ska definieras. Jag glömmer inte en ambulansfärd för några veckor sedan. Tryggheten i att i ett försvagat tillstånd inte avkrävas något, att omges av lugna ambulanssköterskor som är lyhörda, professionella och vana att stå inför det vanmäktiga och hjälplösa.

Bara ligga där fastspänd på britsen, blunda i natten, och lita på det som sker. Jag förmår inte ens riktigt greppa innebörden i detta som jag menar är det allra djupaste mänskliga: Tillit. Och hur ett samhälle kan och måste skapa den och att det är det enda som på lång sikt kan häva all den misstro som träder fram som politisk extremism. Särskilt högerextremismen har jag alltid betraktat som ett slags politiserad pessimism och uppgivenhet: Den föds och göds ur de minskande förväntningarnas samhällen.

Jag är ingen ekonomisk idiot. Jag vet att samhällen alltid har knappa resurser och att pengar till vården, omsorgen, skolan aldrig löser samtliga problem. Men ökade resurser är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning.

Min cancer kommer att botas. Jag arbetar på som vanligt. Jag har nästan ett litet kontor på sjukrummet. Jag spelar Charlie Parker på högsta möjliga volym. Jag facetimar med mina närmaste. Jag är hemma om någon dag, och sedan nästa behandling. Jag är rädd ibland och har ibland ångest. I skymningen har det någon gång känts litet tårfyllt när jag stirrat ut genom sjukhusfönstren. Men jag känner ett samhälle strömma genom kroppen.

Svagheten är det vi måste hämta styrkan ifrån.