BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Från svensk horisont är väl i stort sett alla från moderater bort till vänsterpartister ense om att Trump, kosta vad det kosta vill, måste stoppas. Många liberaler ser honom som en obegriplig gåta och kan inte förstå vad som har hänt med Amerika. Men jag menar att det är en mycket större gåta att dessa liberaler, i USA eller i Sverige, är så förstockade att de inte ser att Trump är precis det vi får mot slutet av en lång nyliberal och nykonservativ era: Fenomenet Trump blev möjligt bara i de rusande klassklyftornas och antipolitikens Amerika.

Många liberaler som förfasar sig över Trump borde rannsaka sig själva: de har på sätt och vis fått vad de bett om. Skapa djupa klyftor och säg att politiker ska lägga sig i så lite som möjligt för att marknaden ska få verka fritt – och du får en Trump, en Le Pen, en Åkesson. Nej, Trump är inte någon entydig nyliberal och inte någon entydig nykonservativ. Men hans populistiska kampanj fick sitt liv i det historiska rum där dessa två ideologiska krafter fått verka ostörda under årtionden.

Vore jag en entusiastisk Bernie Sanders-anhängare skulle jag därför svälja all förtret och deklarera att jag kommer att lägga min röst på demokraternas kandidat Hillary Clinton. Det är det enda rimliga, det enda rätta.

Men, det finns ett men här: jag skulle inte göra det med någon entusiasm. När jag ser och hör hela den långa svenska raden av inte bara borgerliga politiker och debattörer – utan även socialdemokratiska – som står där och är direkt och uttalat entusiastiska inför Clinton blir jag faktiskt en smula mörkrädd. Okej – jag håller med om att det skulle innebära ett historiskt genombrott att se den första kvinnan i Vita Huset (Och Bill Clinton som First Gentleman). Och visst – om ett svenskt presidentval stod mellan Anna Kinberg Batra och Jimmie Åkesson skulle också jag se det som min förbannade plikt att lägga min röst på Kinberg Batra. Men entusiasm? Nej.

Grundproblemet här är att Hillary Clinton på så många sätt är en del av den långa period i amerikansk politik – och global politik – där en aldrig ifrågasatt, doktrinär marknadsliberalism utgjort måttet på all politik och definierat vad som är möjligt. Och framför allt vad som inte är möjligt. Att invadera avlägsna länder till enorma kostnader i liv och resurser var möjligt i amerikansk politik under denna långa period. Men inte att höja skatterna för de rika. Vi genomlever det absurdas epok.

Entusiasm är på sätt och vis nyckelordet. Det var ren och skär entusiasm och äkta engagemang som gav liv åt Sanders kampanj. Han hade allt emot sig. Inga pengar, inte medierna, och – som det nu framgått med generande tydlighet – ingen uppbackning av det demokratiska etablissemanget. De mejl från demokraternas partiledning som nyligen läckt ut visar att den ilska som Sanders och hans anhängare under primärvalen kände över att missgynnas av ledningen, var ”välgrundad”, som till och med Dagens Eko uttrycker sig. Det är ingen överraskning. Något annat var knappast att vänta.

Det finns ett etablissemang. Det kommer alltid att finnas ett etablissemang men de etablissemang som dominerar demokraterna eller vilket socialdemokratiskt parti som helst i Europa är i dag så starkt genomsyrade av de senaste trettio årens marknadsliberalism att de helt enkelt står perplexa, förvirrade, handfallna och mer eller mindre fientliga inför den entusiasm som plötsligt kommer från gräsrötterna.

Det tragiska som nu riskerar att ske, är att en inte obetydlig del av Sanders anhängare helt enkelt avstår från att rösta på Hillary Clinton. Ännu en liten del kan till och med kanske gå och lägga sin (protest)röst på Donald Trump, som nu gör sitt bästa för att locka dem till sig genom att tala om sitt motstånd mot olika handelsavtal.

Lärdomen är följande: Den politiska vänsterentusiasm och underifrånentusiasm som inte tas till vara av förstockade ledarskap i västvärldens progressiva partier riskerar att till slut kanaliseras till indirekt stöd för reaktionen. Entusiasm slår över i bitterhet, eller politisk apati. Och för många Sandersanhängare, särskilt de riktigt unga, ska de nog till ett oerhört stort mått av politisk realism för att komma över den där berättigade bitterheten.

Vi har fått ett politiskt system som bygger murar mot entusiasmen underifrån. Den muren är i längden till och med farligare för USA och världen än den mur Trump vill bygga mot Mexiko. Stenarna i hans mur kommer kanske rentav från den mur som rests mellan förstockade partier och deras väljare.