I många intervjuer har hon berättat om sin personliga omvändelse: Hur hon länge trodde att lyckan gick via Handelshögskolan, hög lön, höga klackar och lyxkonsumtion. Men hon var olycklig och hade stora sömnsvårigheter. Det gick över först när hon släppte alla tankar på en internationell karriär inom finans och träffade sin man och började samsova. Strax blev hon gravid och hon har därefter i rask takt producerat fyra barn. Med dem kom den verkliga väckelsen. Den handlar om det lilla livet, amning, långkok och inredning med ledord som enkelhet och naturmaterial. Hon matar Instagram med foton av solbelysta lintottar i beiga linnekläder (tänk Solstickepojken), jordiga råvaror framlagda på ådrade träbord, sig själv mäktigt höggravid i broderat nattlinne och motljus, en enkel bukett med blåklocka och hundkäx i fönstret, en sovande bebis med gräddvit hätta och en droppe bröstmjölk i mungipan. Hon är en god fotograf, eller har en god fotograf, och bilderna är slående och tveklöst ofta vackra.
Om Anna Björklund är en missionär, är hon en mild missionär. Med en för samtiden typisk individualism avstår hon från att fördöma förskolan, men vill själv hålla sina egna barn därifrån så mycket som möjligt. Hon fördömer inte abort, men undrar stillsamt (i krönikor som antiabortrörelsen entuasiatiskt länkar till) om det verkligen är rimligt att det lilla liv som hon burit halvvägs i havandeskapet lagligt kan avbrytas. Det enda hon med kraft tycks fördöma är faktiskt färgstarka barnkläder och plastiga leksaker.
Författaren Helena Granström är, kunde man säga, Anna Björklunds mer intellektuella syster. Nyligen ställde hon upp i ett stort reportage i SvD, porträtterad med en nyfödd tvilling bunden till vardera bröstet. Hon deklarerar där att hennes mål är att ha uppfostrat fyra barn utan varken napp eller barnvagn. Hon pläderar, med stöd i bland annat anknytningsteorier, för ett fysiskt oerhört tätt moderskap som exkluderar alla andra och är — såklart — kritisk till förskolan.
Det finns, jämfört med tidigare hemmafrutrender, en hel del sympatiskt i den aktuella varianten. Den sätter barnen i centrum av omsorgen istället för maken. Den vänder sig emot kommersialism, pläderar för resurssnålhet och lokala, närproducerade lösningar. Den är i sina ljusaste stunder (gäller Granström, knappast Björklund) tillväxtkritisk.
Självfallet påstår företrädarna också att de idéer de saluför är en ”ny feminism”. Att kvinnor i gemen är lurade till karriär och prestation. De vill befria kvinnorna.
Om man tror det ovanstående — och jag är beredd att skriva under på att alla skulle må bra av att byta ut en del av lönearbetet mot långkok och sagoläsning — så borde rimligen varenda text de skriver, varenda krönika och instragraminlägg och tweet, avslutas med orden ”För övrigt kräver jag generell arbetstidsförkortning”. Men därvidlag är tystnaden påtaglig.
Det är här de förlorar sin trovärdighet och, menar jag, är direkt osolidariska mot kvinnor. För om man inte gör fyradagarsveckan eller sextimmarsdagen till en stenhård kampfråga, men ändå strösslar ett ideal av kärnfamiljeperfektion över svenska kvinnor och kryddar lite extra med förskoleskam, då kan man inte kalla sig feminist. Då är man bara ytterligare en kugge i det maskineri som skadar kvinnor. Och det man då sysslar med i sitt instagramflöde är i grunden vanlig, hederlig narcissism.
