Hej Malmö. Har körsbärsträden i Folkets park börjat blomma än? En gång sov jag under dem med någon jag var förälskad i. Vi frös men stannade ändå kvar i parken, för att den luktade sommar och ungdom och känslan av att allt var möjligt. Ingen brydde sig om våra hopslingrade kroppar i gräset. Vi hade friheten att frysa för njutningens skull.
Andra är däremot förbjudna att ligga ner i staden, trots att det är av nödvändighet. De romska EU-migranterna kämpade för bostäder men fick inga lägenheter – de tvingades att bygga läger på förgiftade tomter. De kämpade för att få vara kvar på den enda plats som skyddade dem från rasistiska hatbrott och kyla, men avhystes och utelämnades till kristnas och vänsterns solidaritetsarbete och välgörenhet. Men till och med det solidaritetsarbetet förbjöds (!) och de saknar nu tillgång till någon form av dags- eller nattskydd i ett Sverige där både flyktingläger och muslimska skolor brinner med samma frekvens som familjegrillarna i Pildammsparken.
På samma dag som Malmö stad hissade romska flaggan utanför stadshuset gav de polisen direktiv som jag inte kan tolka som någonting annat än att ingen rom har rätt att sitta eller ligga ner i Malmö stad. Den senaste veckan har alltså trakasserierna, som redan varit en ständig del av vardagen, blivit så våldsamma att polisen tvingar hemlösa människor att vara konstant stående. Om staden skall säljas ut till företag och bostadsrätter måste kropparna som lever i den vara konsumerande och kapitalstarka kroppar. Med sin politiska kamp synliggör de romska EU-migranterna Malmö stads mångfaldshyckleri – och därför blir aggressionerna mot dem ännu hårdare, de blottar nyliberalismens inneboende fascism.
Malmö. Här hos dig hittade jag en gång hem, med allt vad det innebär; trygghet, älskare, vänner och vardag, mig själv. Vi kallade dig för kärlekens huvudstad för att vi hatade Stockholm och Lund, för att det här var staden där många människor, trots det rasistiska klassamhället som styrde deras liv, ändå kunde få existera i stadsbilden. Kärlekens huvudstad? Den stad som misshandlar romer på gatan, trakasserar rasifierade på tåget, och skyller rasistiska hatbrott (från lasermannen till den muslimska friskolan förra veckan) på invandrares organiserade brottslighet. Nej. Du är inte längre min naiva fantasi om en plats för alla. Men du är en stad där så många människor kämpar för det du hade kunnat bli. Aldrig i mitt liv har jag sett en mer outtröttlig kamp än den de romska EU-migranterna utför. Med ockupationer, sittstrejker och flygbladsutdelningar trotsar de polisens våld och byråkraternas rasistiska förordningar. Det är denna kamp, mot Miljöpartiets och socialdemokratins rasism och kommersialisering av det offentliga rummet, som gör Malmö till en plats att fortsätta att älska.
Men en sådan kamp behöver solidaritet, mycket mer än den behöver kärlek. Våren är blommornas tid, men också slagfältens. Nu har polisen blivit polisanmälda för sina trakasserier. Nu måste motståndet intensifieras – i politiska partier, på gatan, i rättssystemet. Malmö, du solidaritetens huvudstad är fortfarande min ungdoms förälskade känsla av att allt är möjligt. Vi skall kämpa med lukten av körsbärsblommor för det vi vet att Malmö hade kunnat vara, en fristad för människor, det minsta möjliga, en plats där de får finnas.
