Läs också: Ledarbloggen: Cameron svingar
På min Facebooksida skrev jag häromdagen om Olof Palme och en besökare kommenterade: ”Jag arbetade på Stockholms stadsteater med en pjäs som hette Tal till nationen. Den sattes upp år 2000 och var en kavalkad av offentliga uttalanden och tal från hela 1900-talet. Kommer aldrig att glömma när jag hör Olof Palmes tal ”Politik är att vilja” ljuda ut i salongen första gången. Hade aldrig hört detta innan. Det rös efter ryggraden och jag fick samma känsla som första gången jag hörde gitarriffet i ”Smoke on the water”. Snacka om en man med visioner. Vem håller ett sådant tal idag?”
Så är det. Hon som skriver det där fångar något som jag mött otaliga gånger när jag varit ute och pratat om Olof Palme. Svenska folket är svältfött på idépolitik, ja, på den demokratiska socialism som Olof Palme stod för. Samma ideologiska svält existerar i många västländer efter dessa 30 år av doktrinär marknadsliberalism som förvandlat politikerna till ett slags administratörer – och överlåtit allt som liknar ideologi till de verkligt reaktionära krafterna. När Bernie Sanders mot alla odds började tala om sin demokratiska socialism (faktiskt i rakt nedstigande led från Joe Hills dagar) i de amerikanska primärvalen hade ingen väntat sig att någon skulle lyssna. Men det har folk gjort. Han lär knappast vinna, men den väckelserörelse han satt igång är så häpnadsväckande stark att han mer och mer rentav lyckas tränga igenom de vallar av etnicitet som delvis styr amerikansk politik.
Hemligheten med Olof Palme är ändå inte hans retorik. Hemligheten är att hans retorik påminner oss om att politik skulle kunna vara något annat än den mediala aktivitet den är idag: rörelser, folkrörelser, sociala rörelser, folksamlingar, föreningsliv, gator, torg, idéer. I många av de biografier som utkommit om Olof Palme upphöjs han till en statsman, svävande över folk och politik. Han framställs som en multibegåvad kosmopolit, vilket han naturligtvis var. Och han var också en maktspelare, som ibland ljög och vilseledde. Men det som ständigt glöms är att Olof Palme kunde bli den han blev tack vare att han gick i symbios med en stor, myllrande och på den tiden ännu levande social rörelse.
Hundratals gånger har jag hållit föredrag om honom (efter att jag 2011 gav ut boken Ingen kommer undan Olof Palme) och två saker har alltid varit slående: Att det sitter riktigt unga människor i publiken som fängslas av det idépolitiska budskapet. Och att det sitter riktigt gamla människor bland stolarna som plötsligt reser sig upp och berättar om när de mött Olof Palme. I Folkets Hus, i en S-förening, på en 1 majdemonstration.
Olof Palme var ett barn ur svensk övre borgerlighet. På Östermalmsgatan 36 i Stockholm står huset kvar där han växte upp. Att han valde att svika sin klass (utan att för den skull svika sin familj – han var omvittnat familjekär) retade delar av borgerligheten till vansinne. Men det var också så att Olof Palme, efter att han gått med i socialdemokratin, oerhört energiskt arbetade sig in i den rörelse han verkade i. Han fick slita hårt för att vinna förtroende bland vanliga arbetare och medelklass. I gengäld fick han en hel rörelse att spela på, som på en klaviatur – samtidigt som rörelsen spelade på honom.
I grunden har vänstern och arbetarrörelsen bara en resurs som är starkare än de makttillgångar som borgerligheten är i besittning av: mängden människor. Socialdemokratins bedrift under förra seklet var i första hand inte den välfärdsstat som byggdes upp, utan den rörelse man skapade. Den injagade respekt hos motståndarna. Jag tror att det i slutändan inte finns någon väg förbi detta: En framgångsrik vänster måste bygga sociala rörelser. Det räcker inte med idéer. Idéerna måste ha någonstans att landa, att gro.
Nu infaller snart 30-årsdagen av mordet på Olof Palme. Själva mordhistorien har, får jag erkänna, aldrig riktigt intresserat mig. När jag varit ute och talat om Olof Palme har en del åhörare ofta blivit lite besvikna när jag säger att jag tror att det var Christer Pettersson som begick mordet. Många önskar sig en större, värdigare konspiration än denne sorgliga skepnad Christer Petterson som man på nittiotalet kunde möta på Stockholms gator (folkmassor vek undan när han visade sig.) Hade det varit en yrkesmördare på Sveavägen natten då Olof Palme sköts – ja, då hade även Lisbeth Palme avrättats. Men jag vet inte mer än någon annan.
Det jag vet är att mordhistorien, och alla pinsamheter och skandaler som följde i dess spår, snabbt bidrog till att skymma det politiska arvet från Olof Palme. Alla Palmespår följs upp – utom det ideologiska.
Jag brukar, när jag är i närheten, stiga in på Adolf Fredriks kyrkogård. Där ligger Olof Palme begravd. På sommaren är steget in där ett steg in i tystnad; stora lövträd dämpar bullret från Sveavägen. Gravstenen består av vacker gotländsk natursten. Ofta brukar någon stå där, tyst försänkt framför graven. Också det speglar hemligheten med Olof Palme: vanliga människor söker ibland upp hans grav.
