Man kan vara överens om att det ligger i landets intresse, oavsett ideologi eller åsikter, att det är bra om beslut fattas på ett underlag där man både samlat relevant information och kontrollerat att den är korrekt.

I Sverige har vi haft ett system med offentliga utredningar där experter under ett, eller några, år sammanställt underlag och förslag till lagändringar, som sedan skickas ut på remiss så att landets självständiga myndigheter, liksom organisationer och allmänhet kunnat granska och kritisera förslagen. Lagrådet har kontrollerat att lagförslag är tydliga nog att kunna tillämpas. Därefter har regeringen skrivit en proposition som granskats i något riksdagsutskott och debatteras offentligt i riksdagen innan beslut fattats.

När det är viktiga komplicerade frågor bildas parlamentariska kommissioner där representanter nominerade av riksdagens partier utreder en fråga tillsammans med experter under flera år.

Energipolitik i allmänhet, och lagstiftning kring kärnkraft i synnerhet, är en sådan viktig och komplicerad fråga. Av kärnkraftspolitikens konsekvenser är några mycket långsiktiga. 

Produktionen av nya radioaktiva ämnen som hundratals kommande generationer måsta klara av skydda sig från. 

Risker att reaktorer havererar och orsakar utsläpp som kan påverka miljoner människor och kosta tusentals miljarder kronor att hantera under många decennier. 

Kärnkraftanvändning innebär också att kunskap, utrustning och material för tillverkning av kärnvapen är tillgänglig.

Kärnreaktorers innehåll och kärnavfall kan användas av terrorister eller fiender i krig för att sprida radioaktiva ämnen.

Rutinutsläpp av radioaktiva gaser från uranbrytning och reaktorer utsätter människor för joniserande strålning.

Dessutom är konsekvenserna oåterkalleliga, gör man fel kan man inte ångra sig och undvika de långsiktiga skadorna. Utsläppta radioaktiva gaser är till och med svårare att samla in än utsläppt koldioxid.

Man kan dock argumentera för att klimatriskerna också blivit allvarligare och att kärnkraften skulle kunna hjälpa till att minska användningen av fossila bränslen och därmed utsläppen av koldioxid. Men eftersom kärnkraften har stora direkta kostnader och dessutom alla de svår-värderade konsekvenserna för kommande generationer är slutsatserna inte självklara.

Atomkommittén och Atomansvarighetsutredningen var namnen på två tidiga utredningar. Sedan har ett tiotals utredningar behandlat dessa frågor, bland annat tre parlamentariska kommissioner som tillsammans samlat kunskap på många tusen sidor text. Den inledande entusiasmen vändes av växande kunskap till alltmer försiktighet i takt med att joniserande strålning framstod som mer skadlig ju mer man lärde sig. Först cancer, sedan genetiska effekter och senast allt tydligare stöd för att även hjärt- och kärlsjukdomar drabbar dem som utsatts för joniserande strålning från radioaktiva föroreningar.

Regeringen har nu som underlag för en radikal ändring av den svenska politiken valt en ovanlig form av beslutsunderlag. Istället för en ny energikommission för att analysera nya fakta och erfarenheter i världen som skulle kunna motivera ny lagstiftning, har man producerat en departementspromemoria på totalt 13 och en halv sida: ”Ny kärnkraft – ett första steg”. Den konsekvensanalys som redovisas är på cirka två sidor är inte bara ofullständig utan innehåller formuleringar som är otydliga eller fel.

Den har dock skickats ut på remiss. Vilket traditionellt ger myndigheterna möjlighet att kritiskt granska och komplettera förslagen. Men inte ens de myndigheter som har kompetens, har kapacitet att fylla luckorna i konsekvensanalysen. 

Dessutom har ju regeringen inlett en ovanlig utrensning av myndighetschefer som man anser är ideologiskt fel tänkande. Regeringunderlagets företrädare har i hotfulla ordalag förklarat att man gör listor på hur man vill gå vidare i denna process. Därmed har ytterligare ett sätt att höja kvaliteten på det svenska beslutsfattande underminerats. Integriteten hos de myndigheter som traditionellt varit oberoende av regeringen är förstörd av hot.

Sverige har haft en tradition där kompetenta myndigheter har haft en viktig roll att framföra kritiska argument som försvar gentemot dåligt underbyggd och för landet skadlig regeringspolitik. Att ministrar lägger sig i hur myndigheterna löser de uppgifter de fått i sina offentliga årliga regleringsbrev har varit otillåtet ministerstyre.

Genom att berätta vad man vill och sedan skrämma statsförvaltningens medarbetare ökar risken att myndigheterna inte vågar framföra kritik mot samhällsskadliga regeringsförslag.

Man har ännu inte gett sig på domstolarna. Vi har kvar ett demokratiskt statskick. Men steg mot sämre beslutsfattande är tagna.