I en av sina texter i Dagens Nyheter förtydligar Nina Björk vad det handlar om: ”Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, vilken lön man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.”

Vem instämmer inte i detta? Visst finns högerkonservativa krafter som både hotar och hatar feminister för vår rättmätiga kamp, men låt oss för ett ögonblick lägga den diskussionen åt sidan och titta på själva den feministiska kampen. Eller som den också ofta kallas, kampen för jämställdhet.

Vilka är problemen?

Vilka krav drivs för att förändra?

Hur går det?

Trots den kamp som förts med viss framgång, kan vi konstatera att patriarkala föreställningar lever kvar i alla aspekter av vårt samhälle. Mäns våld mot kvinnor är omfattande. De sexuella trakasserierna förstör kvinnors liv. Kvinnor har lägre löner. Högsta chefen är sällan kvinna. Kvinnor har oftare deltid, osäkra anställningar, sämre flex-möjligheter, oftare obekväma arbetstider, gör större del av det obetalda hemarbetet…

Att kategorin kvinna ännu inte är ointressant är uppenbart.

Men samtidigt är frågan – är det den mest intressanta kategorin?

Min dotter gick ut gymnasiet för snart två år sedan, fordonsteknik. På det har hon en kort högskoleutbildning i diagnosteknik. I dag är hon redan en erfaren nybilstekniker på ett stort företag, och med all den bonus hon får för att hon är snabb och säker får hon ut 30 papp – efter skatt. Detta för att hon gått mot strömmen och valt en mansdominerad bransch. Det är en lön som nyutbildade sjuksköterskor med betydligt längre högskolestudier drömmer om – före skatt. Den stora skillnaden i lön ligger alltså mellan branscher, på en alltför könsuppdelad arbetsmarknad. De kvinnodominerade branscherna värderas för lågt, och de drabbar även männen i de branscherna. Och vice versa. Dessutom finns aspekten utländsk härkomst. SCB har visat att det är vanligare att arbeta på udda tider om du har utländsk härkomst. Samma gäller tillfälliga anställningar, visar forskning.

Hur mycket jag än vill att kön ska vara en fullkomligt ointressant kategori, så kan jag faktiskt inte låta bli att uppröras mer av att timvikarierna i hemtjänst går på minutscheman för usla löner – både kvinnor och män och oavsett härkomst, än att löneskillnaderna är alltför stora mellan kvinnor och män som är akademiker.

Jämställdhetskravens kärna handlar i praktiken allt mer om jämlikhet. Alltså mer klass och mindre kön.

Men vad diskuterar vi mest?

Livspusseldebatten handlar väldigt lite om att få ihop livspusslet när du jobbar på udda tider och på tillfälliga kontrakt. Den har lett till ett absurt rut-bidrag för de tryggaste.

Inte heller talar vi tillräckligt om den rasism som präglar arbetsmarknaden och som innebär att många utrikes födda går på skräp-kontrakt. Deras ”utanförskap” ska bara brytas, med vilka villkor som helst.

Den feministiska rörelsen behöver för att vara relevant uttala: Den ökande ojämlikheten är vår tids stora fråga. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.