Med viss insyn – och många år som aktiv i partiet – konstaterar jag att språkrörsvalet den här gången har antagit en annan form än tidigare. Argumentationen sker inte bara för kandidater utan också mot kandidater. Från en del sympatisörer dessutom ganska hårt, vilket är ovanligt för Miljöpartiet.
Stenevi har, lagom till kongressen, anklagats för att skapa en dålig arbetsmiljö. Och Helldén kritiseras för både sin syn på strategi och politiskt innehåll.
Bland annat spökar ett två år gammalt klipp från TV4. Daniel Helldén uttalade sig kritiskt till förslag om att partiet ska betona frågor som höjda kapitalskatter, höjd a-kassa och bättre ekonomiska villkor för sjukskrivna. Han hävdade att sådant är ”strategiskt dumma förslag” eftersom det skulle ta fokus från klimat- och miljöfrågorna. Han menade också att om partiet ”vandrar för långt ut på det sociala området så tappar partiet sin mittenposition där vi ska befinna oss”.
Allt det där ligger Helldén i fatet, inte minst nu två år senare när stora delar av klimatrörelsen allt mer betonar att klimatfrågan måste gå hand i hand med socialt ansvar. Att då i sitt bagage vädra värderingar som de utsagda är förstås ingen tillgång.
När Helldén menar att det naturliga för Miljöpartiet är att stå till mitten så tyder det mer på betoning av taktisk strategi än på värderingar. Och sådant har många miljöpartister sedan tidernas begynnelse sett på med misstänksamhet.
När det gäller just värderingar så stärks istället Magnus P Wåhlins position som den mest troliga slutliga utmanaren till posten som språkrör.
Wåhlin betonade, i det ovan relaterade tv-inslaget, att social rättvisa är grundläggande i grön ideologi och att ”klyftorna måste minska”. Grön ungdom har tagit ställning för Wåhlin. Allt detta pimpades nyligen med att 130 klimataktivister också ställde sig bakom honom.
För att positionera sig har Helldén på direkt frågor svarat att han står mer till vänster än höger, allt annat vore naturligtvis konstigt med tanke på att hela det politiska fältet förflyttats åtskilligt till höger från det att Miljöpartiet bildades 1981.
Det där som Helldén sagt om ”det naturliga för Miljöpartiet att ligga i mitten”, har kanske en historisk anknytning. MP bildades under en epok när socialdemokratisk byråkrati, centralstyrning och betongfilosofi dominerat. Det var också en tid då Centerpartiet inte var präglat av nyliberalism utan snarare av humanekologi och Folkpartiet inte av marknadsliberalism utan av socialliberalism.
Men redan då stod MP på vänstersidan då det gällde fördelning i samhället – bland annat av det skälet att människor inte orkar ta till sig de stora miljöfrågorna om ekonomiska och sociala klyftor i samhället är stora och hela debatten kommer att handla om det.
Men framför allt för att grön ideologi bygger på solidaritetsbegreppet i tid och rum.
Hur kommer det då att gå på kongressen?
Visserligen är det flera än Helldén och Wåhlin som ställer upp i språkrörsvalet, men till slut kommer det nog att stå mellan dessa två. Det kommer att bli jämnt, till Wåhlins fördel är att han i en slutvotering kommer att ha uppbackning av alla, eller i vart fall nästan alla, av de som slagits ut på vägen. Helldén har å sin sida fördelen med att vara riksdagsledamot, haft större möjligheter att resa runt i landet för att möta medlemmar och erfarenhet av att styra Stockholm.
Om just det sistnämnda uppfattas som en tillgång av landets miljöpartister är förstås osäkert. Det finns en viss trötthet i den centralisering till Stockholm som skett. Inte så konstigt i ett parti som i sin ungdom valde att ha rikskansli och valvakor i Lund i ren protest mot mediernas Stockholmsfixering.