Fricks ”Börja skjuta-film” fick däremot god spridningshjälp av Expressen, som lade ut en nedklippt version på sin sajt. Den följdes av en intervju där Frick, helt enligt det högerpopulistiska manus vi nu kan utantill, förklarar att filmen naturligtvis är ett skämt, det fattar väl alla, och att den är gjord med ”glimten i ögat”. Filmen ska, enligt Frick, inte förstås bokstavligt men är ändå menad att fungera som ”en ventil” efter mordet på pappan i Skärholmen. Det är intressant hur Frick i intervjun med Expressen faktiskt hänvisar till sin Lidl-tröja, som blivit hans stående ironiska attribut, som en orsak till att alla som ser filmen borde fatta att det rör sig om ett skämt. Den lätt livströtta småländskan, det rufsiga håret, den fula Lidl-tröjan – allt signalerar en oförarglig harmlöshet som gör det möjligt för människan att publicera en instruktionsvideo om att skjuta ihjäl kaxiga kids och få allmänheten att arkivera det under ”skämt”. Att döma av de många tusen personer som reagerat med ”hjärta” på videon funkar illusionsnumret rätt bra. Såvitt jag sett har ingen journalist ens orkat dra den vanliga vändan med SD om de eventuella kopplingarna till Frick denna gång. Det vore väl humorlöst? Tryggast är att flina och scrolla vidare.

Efter Gubbängen kunde jag inte motstå nyfikenheten och gick in på Flashbacktråden om händelsen. I skrivande stund finns ungefär 1 400 inlägg och det har redan uppstått en rörande konsensus: Attacken var en uppenbar så kallad falsk-flagg-aktion. Det vill säga, antirasisterna angrep sig själva i syfte att uppnå sympati. Det märks tydligt, baserat på en kornig bild av de flyende gärningsmännen, att de springer på ett ryckigt sätt som talar för att de har utomeuropeisk bakgrund, enligt flashbackarna, och på att en av dem möjligen har en keps av en sort som inte är typisk för högerns krigare. Dessutom är det troligt att polisen fått order från högsta ort om att inte klara upp brottet (eftersom det då skulle avslöjas att vänstern knipslugt angripit sig själv). 

Hatet mot vänstern var helt förväntat, och därför var det inte det som gjorde mig mest betryckt, utan själva det faktum att tusentals personer som är skrivkunniga och har rösträtt går runt i samhället med en så bisarr verklighetsuppfattning och formulerar en konspiration, så barnslig att den inte skulle ha platsat ens bland de dåliga serierna längst bak i Agent X9. Om så är fallet, tänkte jag, finns inget politiskt hopp alls.

Men så, bara tre dagar efter attacken, svarade stockholmarna på attacken med en protestsamling. Över tusen människor dök upp en gråkall lördag och stod där med sina kroppar och ansikten på torget i Gubbängen. Och jag konstaterar, som så många gjort före mig, att hela skillnaden och allt hopp ligger däri: att tyckarna på Flashback och hånflinarna inte är beredda att stå på ett torg och med sina ansikten backa budskapet. När någon "edgelord" någon gång ändå försöker anordna en demonstration blir det tretton incels och hans mamma.

Den insikten behövde jag inför årets 1 maj. I några års tid nu har jag inte varit så pepp. Jag är inte säker på varför, men jag har upplevt vissa av inslagen som tomt ceremoniella och undrat om 1 maj håller på att bli en form av politisk teater. Gubbängen påminner mig: Nej, det är inte teater. Det är beredskap, en slags rep-övning om man så vill, inte alltid rolig och inte alltid peppig, som årligen påminner om den urpolitiska kraften i att med sin kropp och sitt ansikte inta en åsiktsposition i det offentliga rummet. Den djupa förståelsen av att gemenskapen är både mål och medel. I den stund vi glömmer det och överger gator och torg, vinner det högerpopulistiska hånflinet, som visserligen är tusenfalt men som strömmar ur tusen olika skärmar i tusen olika rum.