Elisabeth Douhane i Garphyttan har de senaste åren gång på gång bjudit in grannar och engagerade i Naturskyddsföreningen till sitt köksbord, där de haft samtal om den oerhört artrika skogen de älskar – och där hon själv vandrar dagligen. Deras engagemang har lett till hopp, som gång på gång släckts.

Men nu fortsätter den juridiska striden ett varv till – när Örebro kommun inte viker ner sig utan kaxigt anklagar Länsstyrelsen i Örebro län för jäv.

ETC nyhetsmagasin har följt skogsstriden i Garphytteklint över tid och ni som läst tidningen noga, minns säkert vad som hänt:

• Först tändes hoppet: Den gamla och artrika kalkbarrskogen bedömdes skyddsvärd av länsstyrelsen i Örebro län.

• Sedan släcktes hoppet. Länsstyrelsen lutade sig mot den förra regeringens skogsproposition om stärkt äganderätt – och backade. Markägaren ville nämligen inte att skogen skulle bli naturreservat, trots erbjudande om frikostig kompensation.

• Men så tändes hoppet på nytt. Örebro kommun som uppvaktats flitigt av medlemmar i Naturskyddsföreningen och boende i kommunen, tog steget att undersöka frågan om att bilda ett kommunalt reservat, med stöd av miljöbalken. Det normala är att all planerad avverkning då stoppas under tre år medan frågan utreds.

• Men så tog det ändå stopp – igen. Markägaren överklagade kommunens interremistiska förbud till samma länsstyrelse som redan ställt sig på markägarens sida. Länsstyrelsen i Örebro län fattade den 24 maj beslutet att upphäva det avverkningsförbud kommunen beslutat om.

Vad händer då, är den juridiska striden över? Nej. Kommunen ger sig inte.

Istället tar den nu fasta på vad som kan tyckas uppenbart – att den länsstyrelse som redan valt att gå på markägarens linje, rimligtvis inte ska ha möjlighet att stoppa en kommun från att göra en självständig bedömning.

Kommunen anser att de två tjänstemännen vid länsstyrelsen i Örebro län som tagit beslutet varit jäviga. Den vill att frågan överlämnas för opartisk prövning av en annan länsstyrelse. Den möjligheten finns nämligen reglerad.

Finns det anledning att tro att en annan länsstyrelse skulle komma till en annan slutsats? Uteslutet är det inte. Länsstyrelsen Örebro läns bedömning lutar sig tungt på skogspropositionens skrivningar om större fokus på frivillighet i frågor om områdesskydd. Men som kommunen belyser, innebär det inte att markägaren därmed ges hela makten.

I skogspropositionen (prop 2021/22:58) står: ”Regeringen anser att avsteg från frivillighet när beslut om att inrätta formellt skydd av skog ska fattas bör göras mer restriktivt än idag, när så är befogat, exempelvis om det specifika området bör bevaras till följd av internationella åtaganden eller för andra särskilt angelägna allmänna intressen.”

När ska skrivningen om ”avsteg från frivillighet” gälla om inte när det handlar om – som i det här fallet – en prioriterad naturtyp i den nationella strategin för formellt skydd av skog, samt en prioriterad skogstyp för att uppnå Sveriges internationella åtaganden kopplat till bevarande av biologisk mångfald?

Den här striden är större än bara en enskild skog.

Naturvårdsverket har konstaterat att endast 7,5 procent av den produktiva skogsmarken i hela Sverige består av värdekärnor med höga naturvärden – som i Garphytteklint.

FN:s mångfaldspanel IPBES slår fast att förlusten av biologisk mångfald är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförändringarna – vilket även gäller i Sverige.

Hur ska den biologiska mångfalden värnas om vi inte har några gamla, artrika skogar kvar?

I 15 av Sveriges län är andelen skog över 160 år mellan 0 och 1 procent. I Garphytteklint finns träd som är 400 år gamla.

Heja Örebro kommun, som tar den här striden! FN uttalar att förlusten av biologisk mångfald handlar om ett hot mot mänskligheten – kan vi lyssna på det, tack!