Det var inte länge sedan debatten om de svenska universiteten rasade. Framförallt handlade den om att studenterna som uppgavs vara lata och curlade, att det var tid att damma av ett klassiskt bildningsideal för att få ordning på torpet igen. 

En stilla tanke kan vara att de som läser på universitetet idag gör detta under andra föreutsättningar än då den högre bildningen var ett privilegium för ett fåtal. Idag är konkurrensen på arbetsmarknaden hård och osäkerheten stor. I en sådan värld blir naturligtvis betygen viktiga. Det är sannerligen en lyx att tillbringa tid, ibland till och med belåna sig, för att fördjupa sig i klassisk litteratur. En lyx som alla inte kan unna sig. 

Har genomsnittspersonen fått allt svårare att värdera fakta och information? Har vi blivit sämre på att sålla och förstå? Jag är tämligen övertygad om att det inte är folk som har blivit dummare, det är att kunskap idag är något som är beklämmande otillgängligt.

Den 22 april gick marscher för vetenskap, som syftade till alla människors rätt att ta del av tillförlitlig kunskap och uppmärksamma vetenskapens plats i samhället. Dessutom ville man lyfta fram allas rätt till möjligheten att kunna ”förstå, granska, värdera och ta ställning till olika påståenden”.

Det är ett lovvärt initiativ. Särskilt att tillgängliggörandet av vetenskap inte handlar om att leverera färdigpaketerade fakta utan om allas rätt att förstå vad påståendena bygger på. Vetenskap är svårt, framför allt om man själv inte är bevandrad i terminologin. Att själv söka fram en studie och tolka resultaten är svårt. 

Jag har själv försökt att kolla upp vilken evidens som finns för vissa preparat i mirakelkurer som luktar kvacksalveri, men det är inte alltid så enkelt. Dessutom kommer frågan om vilka tidskrifter som är tillförlitliga och hur man i övrigt ska bedöma kvaliteten på studierna. Det är inte lätt tolka data och grafer. Visst kan man tycka att man inte nödvändigtvis behöver veta allt, men desto allvarligare blir det när samhället ter sig obegripligt. När till exempel ekonomiska skeenden inte kan förklaras på ett begripligt sätt. 

För det finns så mycket som hävdas vara bra, som ska hjälpa oss. Det finns självutnämnda experter som ska göra tolkningarna åt oss. Att överbrygga klyftan mellan akademi och allmänhet handlar inte bara om att akademiker ska tillgängliga sina resultat och sprida sina insikter. Minst lika mycket handlar det om tillsammans diskutera vetenskap, att var och en kan förstå hur denna vetenskap har producerat och vad den innebär.

Vetenskapssociologen Robert Merton formulerade 1942 ett normsystem som beskrev hur vetenskap skiljer sig från annan kunskap. Han menade att vetenskapen ska vara universell, organiserat skeptisk, ointresserad av vilken egen vinning som står att nå samt att den ska vara gemensam. Det är ingenting som ska pågå i hemlighet, det är ingenting som ska vara förbehållet vissa särskilda personer. Kunskap måste vara gemensam, och för att detta ska bli möjligt kan det inte vara en fråga om betalningsförmåga.

Därför: Heja biblioteken, heja folkbildningen! Heja alla er som ideellt driver webbsidor där ni förklarar studier på ett begripligt sett och heja dem som lägger ned tid på att avslöja kvacksalveri och pseudovetenskap. Hurra för alla dessa arkiv som ordnar öppna föreläsningar och alla initiativ som tas, inte bara för att sprida vetenskap, utan låta forskare och folk träffas och diskutera tillsammans. Jag tror att kunskap vill vara fri, att den vill vara allmän. Jag tror till och med att den vill vara gratis.