Mariela Quintana Melin: Älskade, hatade Stockholm

Jag kämpar upp för den snömoddiga backen med vagnen fullastad med två trötta barn och matkassar. Tar oss två steg upp, glider ett steg bak. Och jag tänker att jag hatar den här staden som jag egentligen älskar. Jag hatar att bostadsbristen gör det så förbannat svårt att skilja sig.

Jag hade ändå tur, fick en lägenhet efter några månader. (Men en restid till dagis på 40 minuter – minst – med knökfull kollektivtrafik.) Jag tänker på kvinnan jag läste om som blev misshandlad, utkastad ur lägenheten och som sedan var hemlös ett tag medan sonen omhändertogs och innan de till slut fick plats på socialens boende. Vad gör det med ett barn?  

Den gamla tidens förtur till bostäder för par som separerade är en vacker saga idag – ingenting annat. I kläm kommer barnen som får pendla fram och tillbaka när det inte går att få bostäder i samma område.

Och jag tänker på den ensamstående trebarnsmamman jag träffade i veckan. Hon som sa att den viktigaste valfrågan för henne är hur partierna vill förbättra för ensamstående föräldrar. ”Allt blir dyrare. Men hjälpen försämras hela tiden. Och det är ingen som pratar om oss. Vi ensamstående föräldrar är sämre konsumenter och därför inte intressanta för politikerna.”

Samtidigt kom Vänsterpartiet med en rapport i måndags – kötiden för hyreslägenheter har ökat med 50 procent på fem år. Så vad tycker du? Hur skapar vi en stad där folk faktiskt får någonstans att bo? Skriv till stockholm@etc.se