Det sista är kanske viktigast.

Att han nu föreslår att regeringen kan strunta i den gemensamt beslutade planen att minska utsläppen från svensk trafik med 70 procent fram till 2030 är en självklarhet. Det betyder att regeringen slipper bråka med SD och att omställningen inte behöver handla om annat än att följa EU:s utsläppshandel.

Den gröna seger som MP berättat om i EU, där en fortsättning på utsläppsrätterna beslutats och där de numera gäller fler områden av ekonomin och kostar allt mer för utsläpparna, kommer nämligen lösa det hela. 

Ja, enligt Hassler är svenska koldioxidskatter och bensinskatter nu onödiga. 

”Allt det där är meningslöst. Det är fixat nu”, säger han till Tidningen Näringslivet. 

Men som utredare nyanserar han sin åsikt något, det är marknaden som ska lösa klimatfrågan men staten måste nog gå in och påverka trots allt.

Men det är ändå så att om Sverige sänker utsläppen mer än andra betyder det bara att andra stater i EU kan släppa ut lite mer.

Sådan är logiken.

Det som Hassler med flera ekonomer gör är att de omvandlar EU:s klimatpolitik till en ursäkt för att inte göra annat. Vi ska absolut räkna med denna märkliga marknad EU skapat med sina utsläppsrätter, men själv tycker jag den är en onödig omväg på vägen till det som måste göras. EU ger företag rätt att släppa ut en viss mängd – en utsläppsrätt – och minskar sedan denna mängd bit för bit. Men inte så att det hotar smutsiga företags verksamhet, de kan tvärtom köpa in utsläppsrätter och fortsätta fossil produktion genom att företag som minskar sina utsläpp kan sälja sina utsläppsrätter till de som inget gör.

Tanken är förstås att de slöa som inget gör till slut ska prisas ut från marknaden genom att de helt enkelt får dyrare produktionskostnader. I en ekonomisk modell är detta ju enkelt, det är en snurra som slutar med noll utsläpp lagom till slutdatum.

Och utan att Sverige behövt anstränga sig.

Problemet är att det här inte är sant.

Det finns nämligen många hål i EU:s utsläppspolitik och ett av de värsta är att man inte räknar metanutsläppen. (Om man gjorde det skulle svensk bioenergi ligga pyrt till liksom hela EU:s jordbrukspolitik.)

Man kan självklart diskutera andra lösningar som rejäl koldioxidskatt istället, men nu ligger den här EU-politiken färdig på plats och även om den inte tar tag i allt så tar den tag i en del.

I grunden handlardet om att de nationella parlamenten inte klarar av att driva klimatfrågan, det finns alltid en populism, oftast från höger, som hindrar de åtgärder man borde göra.

Men när besluten finns på EU-nivå så slipper regeringar och parlament ta debatten, åtgärderna ska genomföras ändå och om man inte gör det drabbas landet av dryga böter.

Det här innebär att även en professor i ekonomi förstår att ett land som Sverige för säkerhets skull bör göra mer än minsta möjliga. Att till exempel halka ner under EU:s mål för att man tar bort reduktionsplikten, alltså inblandning av biobränsle i diesel och bensin, kan bli en dyr historia, många gånger dyrare för medborgarna än den prissänkning regeringen eventuellt åstadkommer vid pumpen.

Men det exemplet visar också på svagheten i detta räknande. Biobränsle från skog minskar inte utsläppen, det finns inget sätt att elda skog utan stora utsläpp, inte ens när det sker i en bil. Det här blir låtsaspolitik hur man än vänder på frågan.

Hassler kommer därför lägga förslag som löser regeringens problem med ett bråkigt SD, men inga förslag som minskar utsläppen. Istället kommer han föreslå köp av utsläppsrätter från Rumänien så att svenska beräkningar ska visa plus i slutändan.

Det är lite som när en bankekonom säger till dig att hen måste höja din ränta för att bekämpa inflationen, samtidigt som inflationen pressas uppåt av höjd ränta.

Men finns det inte något sätt att komma ur denna spegelvärld av räknande där utsläpp ska minska samtidigt som de kan öka. Denna absurda låtsasverklighet där ökad förbränning av olja i Sverige inte betyder något då utsläppsrätter kan inhandlas.

Jo, det är klart det finns.

Det kallas för verkligheten.

Och den siffra som den berättar för oss är att vi har drygt 419 ppm koldioxid i atmosfären. En siffra på de globala utsläppen, mätt i verkligheten.

Det är nämligen väldigt enkelt detta. Visst kan ekonomer diskutera och räkna fram att länder minskar utsläpp och EU:s metoder minskar utsläpp och att allt är lugnt men den brutala verkligheten säger något annat.

Utsläppen ökar.

Varje åtgärd för att minska ett utsläpp är därmed det enda rätta att göra. För oss som individer, för oss som kommuninvånare, som medborgare i landet och som del i den globala mänskligheten. Och för all del, för den som råkar vara nationalekonom också.