Mot bakgrund av inbördeskrigets 200 000 döda och att tre miljoner människor tvingats fly till andra länder (majoriteten till närliggande sådana), är det avskyvärt att bläddra mellan bilderna i regimens eget konto på Instagram, Syrianpresidency, som tar propagandans banalitet till en ny nivå. Bashar håller viktiga möten, spelar rollen av ansvarsfull statsman. Asma – ”first lady” – träffar funktionshindrade barn och delar ut stipendier.

Folkmördarens fotoflöde.

Allt är givetvis lögner, men det är lögner som levereras med självförtroende, den sorten som kommer ur framgångsrik strategi: en lagom trovärdig fiende till västmakternas primära fiende riskerar inte längre att störtas genom militär intervention.

Folkmördaren i Damaskus, han ser att hotet mot den drygt 40 år gamla dynastin al-Assad krymper för varje dag. Tack vare Islamiska statens (IS) måttlösa övergrepp och mediala halshuggningar. Ju värre, desto bättre. Ju fler, desto bättre. Ur diktatorns perspektiv.

Ett blodbad kan uppenbarligen försänka ett annat i glömska. Det sker just nu. Fokus flyttas från al-Assad till nationsbyggande jihadister. Jämför tonläget med förra hösten, efter regimens attacker med kemiska vapen. Då ville bland andra USA och Storbritannien anfalla. Tålamodet var slut, al-Assad skulle neutraliseras. Idag? Ingen kallar al-Assad för allierad. Men det förändrar inte att det är just så han används. Han är fortfarande en folkmördare. Men han är i alla fall inte islamist. Pragmatism och cynism.

Bland de oppositionella syrier, som hoppats på något slags moraliskt medvetande och handlingskraft, breder misströstan ut sig.

"När blir Syrien fritt? Inte under min livstid", säger en aktivist som flytt från Aleppo till Stockholm efter att flera familjemedlemmar dödats av regimen.

Han är 33 år. Men kanske är han mer realist än pessimist. Han vet att västmakterna starkt bidragit till regionens kaos, och därmed till att en grupp som IS kan avancera så hastigt, framburna inte bara av egen förmåga utan lika mycket av motståndets splittring och av hela samhällens etnisk-religiösa skiljelinjer.

"IS kommer att försvinna. Men sedan kommer andra terrorister. Det tar aldrig slut."

Det är i den vågskålen som al-Assad vill stanna. Den är bekväm för en blodbesudlad diktator som i åratal pressats på flera fronter och är militärt försvagad. Han vill bli vägd tillsammans med islamisterna. Eftersom att han själv – inklusive brott mot mänskligheten – då tycks vara fjäderlätt.

Vem bryr sig om al-Assad? När kalifatet spänner sig som ett al-Qaida på steroider. När tusentals européer ansluter. När sympatisörer visar sig kapabla att utföra terrordåd långt bortom Syrien och Irak.

Stefan Löfven talade i sin regeringsförklaring om att ”kriget i Syrien och den Islamiska statens terror är tydliga hot mot internationell säkerhet”. Men han nämnde aldrig al-Assad. Han redogjorde inte för sin syn på hur Syrien ska hjälpas till demokrati. Istället:

– Regeringen står bakom Förenta nationernas kamp mot IS.

Dagens ETC har rapporterat från Kobane, den kurdiska staden som ansätts av IS. Men samtidigt är Aleppo på väg att falla. Inte till jihadister, utan till jihadister och al-Assads armé. Det handlar om Syriens största stad, ett fäste för rebellerna. Tidigare levde här två miljoner människor, men bara 300 000 är kvar. För dem väntar nu ”mordisk belägring under regimens bombardemang och terroristernas barbari”. Det skriver Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius i tidningarna Washington Post, Le Figaro och Al-Hayat. Han underkänner diskret USA:s policy att inte angripa andra mål än IS-relaterade i Syrien. Han öppnar för att uppdatera koalitionens mandat till att omfatta både regimen och grupper som IS och al-Nusra.

Samtidigt kommer avslöjandet att USA drar in hela sitt stöd till organisationen Commission for International Justice and Accountability (CIJA) som dokumenterar regimens övergrepp på plats i Syrien, ofta med fara för eget liv. Deras insamlade material kan komma att bli avgörande för den rättsprocess som borde vara slutdestination för al-Assad, lämpligen i Haag. Men nu stänger USA plånboken – trots att man tidigare försökt få FN att godkänna att Internationella brottmålsdomstolen ska utreda fallet Syrien. Det handlar om motsvarande tre miljoner kronor, när utrikesdepartementet parallellt bekräftar att tio miljoner ska gå till att samla in information om IS krigsbrott.

Barack Obama har sagt att IS är ett ”mer omedelbart bekymmer” än al-Assad. Den uppfattningen genomsyrar nu inte bara USA:s förhållningssätt. Och den går inte syriska regimen obemärkt förbi. I juli uttalade sig dess ledande representanter om att ”utplåna” IS, och att västmakterna måste medge ”nya realiteter”. Klartext:

– Enda chansen att lösa situationen är att arbeta tillsammans med president al-Assad, sa Faisal Mekdad, Syriens vice utrikesminister.

Om alls något konstruktivt kommit från de två fredskonferenserna i Genève – 2012 och 2014 – är det insikten om att al-Assad absolut inte kan vara fortsatt närvarande om Syriens fraktioner ska nå en politisk lösning.

Folkmördaren vill ha en andra chans.

Nu är han på god väg att få just det.

Det vore katastrof för Syrien.