När ett högerextremt parti blir andra största parti. När borgerligheten kollapsat fullständigt som demokratiskt projekt. När retoriken blivit fasansfullt giftig, ständigt på jakt efter grupper att peka ut.
Nej. Det är för mörkt.
Men.
Vi hade fått en andra chans.
Sverige skulle inte att styras av en regering med starkt fascistoida inslag.
Och det betyder allt för möjligheten att utjämna klyftor, reparera en sjunkande välfärd, bromsa klimatkrisen, bygga bostäder, bekämpa kriminaliteten med tunga sociala och polisiära resurser.
Vi hade fått en andra chans. Trodde vi.
Medier som skulle ha blivit attackerade. Myndigheter och institutioner som skulle ha blivit ifrågasatta som politiserade, vänsterliberala och kulturmarxistiska. Människor som har sitt ursprung i andra länder och skulle ha blivit ytterligare stigmatiserade.
Nu skulle det bli fyra års respit.
Istället för fyra års blåbrun regering där Sverigedemokraterna mer och mer utgör den givna tyngdpunkten, samtidigt som borgerliga partiledare – de som inte ersätts efter detta val – skulle svika sina sista löften.
Det skulle verkligen vara en andra chans. Inte bara för röda och gröna partier. Men för alla som definierar sig som röda och gröna.
Som vill ha ett mer rättvist Sverige.
Som vill ha konkreta och genomgripande klimatåtgärder.
Som vill att vi ska ha världens bästa skola och vård.
Som vill att kollektivtrafiken finns där den behövs.
Som vill ha ett tryggt samhälle, oavsett var du bor, oavsett om det är bland miljonprogrammens höghus eller villaparadisens helikopterplattor.
Som vill att landet hänger ihop, som tänker tillsammans och inte splittring.
Vi är många. Tillräckligt många för att vinna ett val.
Trodde vi.
När jag skriver detta är det blåbrunt övertag. Knappt. Men ett övertag.
Sorg istället för seger.
Det är inte klart. Men problemet är att vi röstar för en idé, inte för den gångna mandatperiodens faktiska politik, inte heller för de reformer som lagts fram i den här valrörelsen. Och bortse från detta med komplicerat parlamentariskt läge, bortse från Centerpartiets genuint högerorienterade prägel, bortse från tidigare avtal och överenskommelser.
Tänk bara progressiv politik. Och nej, då har vi egentligen inte förtjänat en andra chans.
Att en gång för alla möta Jimmie Åkessons deprimerande, becksvarta berättelse om ett nästan förlorat Sverige, att möta klagan med något mäktigt och storslaget som sveper undan hans argument om att en politikerklass i Stockholm sviker medborgarna i deras vardag.
Det är ju vad det går ut på.
Vi och vi…
Det går att lägga en kritisk blick på både Vänsterpartiets och Miljöpartiets bidrag, men där finns ändå kampanjen mot marknadshyror, strategin att minska utsläppen av växthusgaser och annat som pekar mot framtiden snarare än att dansa ängsligt, hämmat runt politiska motståndare. Egentligen handlar det om Socialdemokraterna, som visserligen får runt 30 procent, men som på väldigt många sätt gått vilse i sig själva, och i ett politiskt landskap där nyliberalt systemskifte och högerextremismens – och nu: den samlade borgerlighetens – brutalitet förvandlat vad som brukade vara en potent reformkraft till en uppsamlingsplats för alla som fortfarande inte har lust att utnyttja förintelseöverleverare och leka hela havet stormar med fascister.
En administratör i mitten. Och denna mitten pressas högerut.
Sverigedemokraternas framgångar speglar socialdemokratins kris.
Jag vet hur många inom partiet kämpar, hur de stångar sig blodiga, hur de hoppas att Magdalena Andersson faktiskt ska våga – även om en progressiv förklaring betyder att Annie Lööf gör uppror och Martin Ådahl skriker tills stämbanden bränner.
Vad hade Socialdemokraterna att erbjuda?
Fyra år av ingenting är precis vad Sverigedemokraterna längtar efter.
Fyra år till som bekräftar deras anklagelse om det bortglömda folket.
Nej, det räcker inte att göra som danskarna och etablera sig som ett migrationsfientligt parti. Det behövs mer, oändligt mycket mer. Bygga landet. Spränga ladorna, skjuta ut miljarderna.
Det ska kännas. I städer och byar. På sjukhus. I klassrum. Omställning som ger jobb och frihet. Integration på riktigt. Varje gång du som medborgare prövar kontraktet mellan dig och staten.
Vad betyder det om människor upplever att de inte får det bättre, att politiken saknar kapacitet att åstadkomma den sortens förändring som lyfter, ger hopp – gemensamt hopp – och utplånar existensberättigandet för rasisterna som annars växer vidare i det tomrum som breder ut sig där progressiva slutat vara progressiva.
Kanske blir det en chans till, trots allt, när allt är över.
Men då är det den sista.
