Hur har vi hamnat i detta? En statsminister står och försöker missförstå för att vinna en låtsasduell inför en stum programledare. Har vi blivit så små?

Jag försöker minnas om det verkligen var så pinsamt även för 30 år sedan?

Jag har samtalat med den politiska makten för länge sedan. Palme, Fälldin, Feldt, Westerberg, Sahlin och... sedan tog det slut. Tvärstopp. På 90-talet försvann politiska samtal och blev fraser. Jo, jag menar det. I nedskärningarnas Sverige har varken Bildt, Persson eller Reinfeldt någonsin mött en ideologisk intervjuare och diskuterat. De har agerat som företagsägare som ju alltid begripit att de har mer att förlora än på att vinna med en debatt. Makten gömmer sig bakom pr-konsulter och det som återstår är låtsasdebatter i tv – och kanske att flina i Skavlan. Eller bli intervjuad av en psykolog.

När opposition och regerande möter varandra pratar man med stela ansikten utan att lyssna annat än på den där frasen man lärt sig utantill i förväg.

Förstår du vad jag menar?

Vi har blivit alltmer korkade.

Om jag ville diskutera högerns ideologi så visste jag på 80-talet vem jag skulle ringa. Kanske (om jag vågade) en konservativ författare som Lars Gustavsson. Kanske en kvällstidningsliberal som Bo Strömstedt. En radikal borgare som Olof Lagercrantz. Människor som tog debatt och diskuterade motståndarens argument. Lyssnade, funderade och sa emot. Elaka möjligen. Intressanta.

Men vem fan skulle jag ringa idag?

Kultursideschefer som fjantar fram krönikor?

När läste du i en tidning en analys och svar på en annan tidnings analys? Nej, jag menar inte personpåhopp och låtsasdebatt, utan ideologi. När tog en liberal chefredaktör som Peter Wolodarski debatten om sina texter? Jag menar, han har haft helt rätt i sin kritik av Riksbanken och helt fel i sin analys av Ukraina men det finns inget att diskutera eftersom han bara agerar som en megafon.

Mediemakten beter sig som den politiska makten som beter sig som företagsägarna.

Och alla blir lite mindre intelligenta, mindre reflekterande, mindre diskuterande.

Jag svarar på alla mejl. Även från rasister eller nyliberaler som börjar med ”jävla idiot” och sedan efter fem mejlsvängar äntligen försöker förklara vad de reagerar på. Hur de tänker.

Det är alltid lika intressant. Varje gång öppnar sig en brunn av okunskap kring vad jag som socialist tänker, säger eller har skrivit.

Diskussionen utgår ifrån föreställningar som inte är i närheten av den andres tanke.

De vet helt enkelt inte vad en marknad är. Vad alienation är. Vad klass är. Vad feminism står för. De skriver argt mot åsikter som ingen hävdat därför att de ”känner många som tycker så”.

Allra roligast är borgerliga ekonomer som triumferande skriver att Marx hade fel om att kapitalismen inte skulle skapa rikedom på jorden, herregud de har inget läst, de vet inte att Marx första rader handlar om hur kapitalismen kommer befria produktionen och skapa en enorm rikedom. (Inte ens Johan Norberg som skrivit så mycket om kapitalism har förstått de enkla raderna.) Marx kritik handlade om, just det, miljöförstörelsen, rikedomens fördelning, tvångsarbetet, maktlösheten – inte produktionsförmågan.

Hur ska man kunna diskutera med någon som inte vet vad den andre tänker?

En av de vanligaste metoderna att upprepa sina fördomar är att vägra citera personer eller teorier utan bara haspla ur sig ord som ”vänstern tycker”. Vilken vänster då? Vilket förslag? Vilken analys? Vilken text? Den politiska debatten sker genom att påstå saker om den andre, inte genom att förklara hur man själv tänker.

Det där smittar ju. Snart sitter alla i ett gigantiskt Debatt á la public service där någon regisserar en minuts uttalanden men det enda målet att skapa så stor ilska och förvirring som möjligt kring vad som egentligen är problemet.

Vill vi ha liggsår på ålderdomshem?

Vill vi ha ett nytt krig i Europa?

Vill vi ha nazister på gatorna?

Vill vi prata allvar?

Det är inte de sociala medierna som skapar mötesplatser där likasinnade pratar med varandra och undviker den värld de inte bjuds in till. Det är de stora medierna, de mäktiga politikerna och de ideologitomma ögonen som möter dig.

The horror. The horror.