Finansministern syns överallt just nu, känns det som. En bidragande orsak är en skärpt retorik kring – eller snarare mot – ojämlikhet. En annan är att det mullrar från de fyra stora bankerna, speciellt Nordea, som signalerar att en flytt från Sverige kan vara aktuell, samtidigt som ledningen poängterar att inget beslut ännu är taget.
Det handlar naturligtvis om utpressning.
Ett illa dolt ultimatum.
”Håll er borta från vår verksamhet, annars emigrerar vi.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nordea gjorde i fjol en vinst om 41 miljarder kronor (Swedbank landade på 20 miljarder, Handelsbanken på 16 miljarder, SEB på 15 miljarder). Nu hotar banken att lämna Sverige för att regeringen planerar ökad resolutionsavgift. 5,5–6 miljarder kronor per år, enligt banken själv. I själva verket betydligt mindre än så, enligt regeringen.
Bankerna har förlorat kontakten med samhället, med sina kunder, med allt utom målsättningen att leverera mesta möjliga utdelning till aktieägarna.
Björn Wahlroos är det enda bevis du behöver för att det faktiskt förhåller sig så. Han är Nordeas styrelseordförande och ägnade senaste stämman åt att anklaga staten för ”konfiskation”, att sprida budskapet att den planerade avgiften ”är omöjlig för oss att leva med”. Wahloros lanserade även en metafor. Nordea som en ansatt ko som staten ständigt rycker i spenarna, ”som man mjölkar ändlöst”. Sedan:
”Det är kanske värt att överväga den jämförelsen, att se hur mycket pengar som Nordea betalar i förhållande till den risk vi utgör.”
Ja, men verkligen!
1990-talet var kaos. Staten fick ställa upp med en bankakut där Nordbanken och Gota Bank sög upp nästan allt av totalt 63 utbetalade miljarder. Ur denna sörja uppstod Nordea. Till sist blev det ändå en god affär för staten, menar borgerligheten. Skattebetalarna ska vara nöjda. Men poängen är att raka motsatsen kunde ha inträffat. Kollaps.
Extrem risk.
Det gällde då, det gäller idag.
Bankerna kräver allt men vill ändå inte bidra.
När nyhetsmagasinet ETC mötte Magdalena Andersson handlade en del av intervjun självfallet om bankerna. Hennes resonemang fick dock inte plats i den artikeln. De kommer här. Andersson säger att bankerna ska bidra till det allmänna. Hon säger att hon förväntar sig att de ska bidra till finansiell stabilitet och via skatt. Ja, hon har synpunkter på hur mycket vinst som görs på bolån, men konstaterar:
”Det är svårt att reglera med politik. Det är en marknad och där är det viktigt att vi är aktiva som konsumenter.”
Nej!
Nej, nej, nej.
Inte det där med att vi ska rösta med fötterna, att Wahlroos och andra finansmakthavare ska ängslas över att mista oss och därmed självreglera både vinster och ständigt sämre servicenivå.
Storbankerna kunde inte bekymra sig mindre. Bara sedan 2010 har kvartetten gjort nästan 600 miljarder kronor i vinst. Det allmänna? Nordeas engagemang är inte djupare än att de hotar med flytt. Oavsett vad kunderna vill.
”Jag förstår att folk blir upprörda”, sa finansmarknadsminister Per Bolund (MP) våren efter valet, då om räntemarginalerna, och har därefter uppmanat oss att vara just aktiva som konsumenter.
Det är som ett eko från Anders Borg (M). Han briljerade i att kombinera hot om lagstiftning gentemot bankerna och att därefter göra verklighet av absolut ingenting. Med tiden blev det parodiskt. Några exempel hämtade ur den moderate finansministerns rika källa av moralisk indignation. ”Bankerna körde fram Sverige till kanten av en vulkan. Vi åkte inte i den, men det var inte bankernas förtjänst, utan de tog mycket stora risker med svensk ekonomi.” Och: ”Bankerna har inget fribrev. De får acceptera att politiker och allmänhet har synpunkter på deras verksamhet.”
Borg varnade för vargen så många gånger att ingen orkade lyssna till sist. Allra minst bankerna. Alliansen byttes ut, en rödgrön regering tog över. (Borg lät sig rekryteras av både Kinnevik och bankjätten Citigroup. Fredrik Reinfeldt valde istället Bank of America Merrill Lynch).
Bankerna väntade.
Kanske skulle politiken faktiskt börja ställa krav?
Men en resolutionsavgift…
Nej, det räcker inte.
Bankerna är inte vilka företag som helst. Av storbankerna var hälften nära att kollapsa under senaste finanskrisen. Nu gräver de både guld och diamanter. Och kan alltid retirera in i statens trygga famn när – inte om – oanständig spekulation faller över dem nästa gång.
Decennier av följsam politik har gjort bankerna arroganta. De vägrar vika ens några millimeter, vilket i deras värld är jämförbart med några miljarder.
Det är absurt småsint att Nordea börjat lyfta bopålarna, eller i alla fall låtsas. Avsikten är inte primärt att flytta, utan en manifestation av oberörbarhet, att tvinga finansdepartementet till reträtt. Andersson och Bolund måste vägra spela det spelet.
