I många fattiga länder kan det mycket väl tyvärr bli så att restriktionerna snabbt skördar fler liv än själva coronasmittan. Kampen mot mässling och andra sjukdomar stannar av, oplanerade graviditeter ökar och i många miljoner fall riskerar helt enkelt svälten att stå för dörren.

Alla försök att redan nu utvärdera effekter av pandemin är därför utsiktslösa. Det behövs mycket mer tid. Och samma långa tidsperspektiv gäller naturligtvis de vetenskapliga förklaringarna till varför smittan spreds som den spreds, liksom fläckvis, och inte som under en influensavåg mer brett över befolkningarna. Alla studier som presenteras är provisoriska. Det är egentligen en självklar vetenskapsteoretisk insikt sedan filosofen Karl Poppers dagar: Alla hypoteser är provisoriska och bara efter lång tid kan de ohållbara resultaten sorteras bort.

Problemet är att de där långa tidsperspektiven aldrig kommer att vara särskilt efterfrågade av oss vanliga människor när vi står mitt i en kris – vi vill ha svar nu. Det är djupt mänskligt. I vissa fall har vi dessutom all rätt att utbrista i ett: Vad var det vi sa? när pandemin uppenbarat hur illa ställt det är i en anorektisk och slimmad äldreomsorg (vilket forskning visat i åratal).

Men än mindre efterfrågas de långa perspektiven av den mediala världen, där bokslut avkrävs av forskare och politiker nästan dag för dag. Gjorde myndigheterna rätt? Vi vill veta det nu! Och det riktigt svåra är ju då detta: Att vi medborgare, och i första ledet dessutom politiker och beslutsfattare, faktiskt är tvungna att fatta provisoriska beslut längs denna ovisshetens väg, i flykten, och när de gör det verka tvärsäkra på att de gör helt rätt. Att inte göra något alls och bara vänta och se är sällan något alternativ.

Men jag tror att ett grundläggande problem i våra samhällen är konflikten mellan tempot i nyhetsförmedlingen, som blivit allt snabbare, och det långsamma tempo som finns i en bredare, vetenskaplig bild av hur en pandemi drabbar folk och länder. Och det är inte bara själva tempot i en medialiserad värld som ställer till problem: Det finns alltid en tendens att vi inom media agerar domare och domstol. Varje vinkel vi väljer, även i en förment opartisk nyhetsartikel, innebär att någon aktör på ett eller annat pekas ut – som bra eller dålig. Moralismens och alarmismens skuggor står därför alltid där, lutade över all journalistik, hur professionell den än är.

Vetenskapen har, idealt sett – även om akademiska strider i alla tider vittnat om hur småaktig vetenskapsvärlden också ofta är – ingen herre och är inte ute efter att fälla domar, annat än över tidigare forskningsresultat

På det hela taget har debatten, i Sverige och globalt, varit långt mer fokuserad på smitta och virus än på det bredare perspektiv som folkhälsovetenskapen, eller public health som det heter internationellt, står för. I folkhälsoperspektivet måste många discipliner samverka för att greppa ett samhällsproblem. Epidemiologi är bara en del av folkhälsovetenskapens analysarsenal, vid sidan av  arbets- och yrkesmedicin, miljömedicin, preventiv psykiatri, virologi och mycket annat. I slutändan ingår i perspektivet även folkbildning i form av hälsoupplysande kampanjer.

Tyvärr är breda folkhälsofrågor sällan medialt tacksamma eftersom de rör tröga, grundläggande strukturer i ett samhälle och om vad som på lång sikt äger rum med hälsan i ett land eller en befolkningsgrupp och hur den kan förbättras. Då räcker det inte med att enbart analysera och studera ett enskilt virus och dess dödlighet.

Troligen är det exempelvis så att de massiva protesterna mot det brutala och rasistiska polisvåldet mot svarta i USA har hämtat en hel del av sin förtvivlade energi från det faktum att coronasmittan drabbat just afroamerikaner så svårt.

Har Sverige valt rätt coronastrategi? Ja, i stort sett tror jag ju det. Jag tror att det var helt rätt att inte stänga skolor och till och med att det var fel med distansundervisning på gymnasier. Men det går helt enkelt inte att veta än. Att äldreomsorgen visade sig bli det stora eländet har, som jag skrivit förut på denna sida, sin rot i den klassblindhet som råder i både myndighets-Sverige, inklusive Folkhälsomyndigheten och MSB, samt i media: De längst ner på klass- och könsstegen räknas aldrig riktigt. 

Vi är alla otåliga. Så är det. Men vi bör anstränga oss att se de långa tidsperspektiven och vänta med dagsböterna.