Allt är så brutalt.
Allt är så välbekant.
Kanye West fortsätter att kalla Kim Kardashian för sin hustru.
Han briserar av hat gentemot hennes nya pojkvän.
Han anklagar hennes familj för att vilja stjäla hans ”svarta barn”, det vill säga deras gemensamma barn.
Han pendlar mellan att vara hotfull och översvallande kärleksfull.
Han upprepar att att hon bara är hans.
Han skaffar själv en ny partner som han stöper om till Kim Kardashians avbild.
Han offentliggör privata konversationer med Kim Kardashian.
Han skickar ett berg av rosor till hennes hus på alla hjärtans dag.
Han uppmanar sina fans att skrika ”Kimye forever” – deras smeknamn som par, för evigt – så fort de ser henne.
Han använder sina barn som rekvisita på Superbowl.
Det är stalking, det är trakasserier, det är exakt den sortens eskalerande besatthet som vi vid det här laget vet kan leda till våld.
Kanye West råkar vara megastjärna och multimiljardär.
Men utöver det är hans beteende en fallstudie, typiskt för en given fas i mäns fysiska och psykologiska våld mot kvinnor som de har haft en relation med.
Inför senaste partiledardebatten kokade sociala medier. Är det nu de ska få frågor om hur de ta itu med problemet, om vad de ska göra åt att den farligaste mannen för en kvinna är den hon känner eller är alternativt varit ihop med?
Men sedan kommer Kanye West och frustrationen övergår i något helt annat.
Beundran?
Kultursidorna recenserar – samtidigt som verklighetens sårade och revanschistiska Kanye West bombarderar offentligheten i sina försök att kontrollera den kvinna som lämnat honom – en ny dokumentär om hans liv, premiär idag, nästan fem timmar om hur han trots motstånd blev en hyllad artist, om hur han förlorade sin mor, om hur han sedan dess bärs framåt av en ”rå, rasande, obearbetad sorg”, som Saga Cavallin hobbypsykologiserar i Dagens Nyheter:
”Det tycks också vara denna enorma sorg som rent konkret drivit honom till vansinne.”
Kanye West är bipolär.
Kanske är det medlidande, ett försök att förstå hans emotionella tillstånd?
Nej, för i så fall skulle den sortens ursäktande analyser även prägla synen på helt vanliga förövare, där ingen har 14 miljoner följare på Instagram men där många konstateras ha diverse diagnoser.
Kanske är det identifikation, att svenska kulturskribenter hellre ställer sig invid en odiskutabelt genial konstnär än invid hans före detta musa, en kvinna som mest är känd för att vara känd?
Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i Aftonbladet:
”Jag är rädd att någon dör. Antingen han själv eller hans älskades nya beau.”
En befogad rädsla.
Men artikeln är sedan en distanserad betraktelse över sammanbrottet, som vore det vacker performance, något genuint i en värld av plast. Han är Mozart, han är Strindberg. Han är poeten, störst av alla. ”Kärlekssmärtan” och ”sårbarheten blir en skapande kraft i att den förenar människor”, fortsätter Ringskog Ferrada-Noli: ”Det är som en förlossning. Blod och pinsam avföring och ut kommer liv.”
Nej, ut kommer kvinnohat som kallas kärlek.
Det är kvävande hur det kapitaliseras på, från sjaskigaste skvallerklick till thinkpieces med rynkad panna.
Kärleksmärta!?
Låter ganska mycket det som det nya familjetragedi, alltså den mediala eufemismen för när en man stryper, slår, sparkar, hugger sitt ex till döds – och kanske barnen också – av ingen annan orsak än att han till sist inte erkänner att hon har ett egenvärde utanför honom själv.
Det som händer nu är definitivt inte konst, har ingenting att göra med konst.
Lika lite som när musikproducenten Phil Spector sköt sin partner i huvudet.
Lika lite som när Hollywood-mogulen Harvey Weinstein förgrep sig på skådespelare.
Lika lite som när regissören Roman Polanski våldtog ett barn.
Lika lite som när Örjan Ramberg pryglade Josefin Nilsson.
Kanye West gör fantastisk, överjordisk musik.
Kanye West är också en förkrympt man, summan av egoism och hederskultur.
Det ena utesluter inte det andra.
Det är ofattbart om någon fortfarande skulle tro det.
