Vad värre är, vi har inte visat något större intresse för att reda ut deras död. Ingen har dömts eller straffats för något av morden. Och Sverige försöker inte ens.

Wallenberg försvann i Sovjet, förmodligen fängslad och dödad, Hammarskjöld dog i en flygkrasch på väg för att lösa Kongokrisen, ­förmodligen mördad, Bernadotte dödades av israeliska terrorister, Palme avrättades på öppen gata, Catalán mördades i Kongo vilket finns inspelat på film – och ingen enda har dömts. I samtliga fall har Sverige visat en iögonfallande nonchalans, för att inte säga motvilja, mot att ta reda på vad som hände. Det är andra länder, FN eller oberoende journalister som sköter grävandet, och inte sällan betraktas de med misstänksamhet av Sverige, som om de vore ”privatspanare” som lade sig i saker de inte hade med att göra. Palmegruppens ”lösning” är en oerhörd skam, som kännetecknas av en brådska att begrava frågan en gång för alla. Och det är inte den första.

I den nya boken ”Den gyllene tråden: kalla kriget och Dag Hammarskjölds död” går den brittiske journalisten Ravi Somaiya till botten med flygkraschen. Somaiya menar att det inte råder något tvivel om att Hammarskjöld blev mördad. Vita legosoldater var utsända för att bevara utbrytarprovinsen Katangas självständighet. Katanga var i praktiken ett marionett­land åt det belgiska gruvbolaget Union Minière. Man tog med sig det mesta av Kongos mineraler och 2/3 av landets intäkter. Då Kongos premiärminister Lumumba försökte stoppa utbrytningen mördades han av belgarna, med USA:s och Storbritanniens goda minne. Efter Lumumbas död var det i praktiken bara FN som stod i vägen för fortsatt kolonialism genom ­Katanga-lösningen, och de vita ­legosoldaterna odlade ett FN-hat utan like. Och FN:s general­sekreterare var svensken Dag Hammarskjöld, en mild man som gärna läste poesi, men som inte hade för avsikt att vika sig för stormakternas krav.

Genom inspelningar av telefonsamtal, intervjuer och nya vittnen hittar Somaiya den ”gyllene tråden” som visar att Hammarskjölds plan sköts ned, och att rhodesiska och västerländska underrättelse­tjänster visste mer än vad de erkänt. Det är ju nu inte Somaiya först med att konstatera – flera böcker och dokumentärer har pekat åt det hållet, och en FN-utredning blir klar nästa år.

Vad som är verkligt chockerande i boken är Sveriges agerande. Man kunde ju tänka sig att Sverige borde stå först i ledet för att kräva att rättvisa skipas och att eventuella mördare ställs inför rätta. Istället har Sverige aktivt motverkat en lösning på frågan. När flygbolaget Transairs tekniska chef Bo Virving – som inspekterade vrakdelarna dagar efter olyckan – började utreda frågan, slog den svenske konsuln i Rhodesia larm till UD, som varnade honom att sluta. En privat utredning vore ”synnerligen olämplig” och från flera håll fick han höra att en utredning kunde leda till ett nytt världskrig. Den svenska arbetsgrupp som tillsattes efter kraschen kom att skylla det hela på den svenska besättningen och mena att det handlade om ”pilotfel” trots att inga uppgifter fanns som pekade på det. Men det var vad Rhodesia sa, så då sa Sverige samma sak.

Fortfarande är material om Hammarskjölds död hemligstämplat av den svenska regeringen. I en interpellation i riksdagen förra året svarade Ann Linde (S) undvikande på frågan om varför man inte kan öppna arkivet. Det är precis samma ton i svaret som det alltid har varit från svenska myndigheter. Låt det vara. Blanda er inte i. Här ska vi inte ha några konspirationsteorier. Och heller inga hjältar, om det upprör stormakterna.

Hur kunde dessa modiga människor, som ­förändrade världen, komma från ett så genomfegt land?