Det är farligt att skriva nyårslöften. Du vet ju hur det gick. Förra året så skrev jag en ledare om att vi ska försöka starta en dagstidning. Det här var en text som gjorde väldigt många glada men jag har samtidigt aldrig fått så många ”det går aldrig – och om det går blir det inget bra” från de som egentligen borde stödja tanken. Folk som jobbar med media, folk i partier och i fackföreningar med förtroendeuppdrag, folk som pratar om att något borde hända.
Det är lite elakt att berätta det här, men det är sant.
De nu snart 4 000 personer som tecknat sig för en dagstidning (innan den finns), de som lånat ut pengar och hjälpt genom att sprida till andra… De är helt vanliga politiskt engagerade individer som vill se förändring. De ropar inte bara på att något borde ske.
De gör.
Du gör.
Jag har funderat mycket på rädslan och motståndet (inte aktivt utan det där sega och passiva) från de som tror att de ”går före”, de som har både ekonomiska och opinionsmässiga resurser. Stödet för en ny dagstidning kommer ju inte uppifrån. Jag tror tvekan i grunden handlar om att de inte förstår vad en rörelse är. De tror inte längre på det som är alla förändringars verkliga motor.
Många, många som gör lite var och en.
ETC är inte en tidning, det är en rörelse, ett politiskt projekt och det är därför det finns kvar idag, 37 år efter att vi startade. En rörelse kan nämligen ta sig många former. En musikrörelse, en kvinnojour, en tvärfacklig protest, en folkkampanj, en Twitterstorm, ett parti, en ekoodlacirkel som fördubblas genom delning, ett företag. Organisationsformen kan vara löst tillfällig eller hårt stadgestyrd med ordförande och årsstämma och klubban i bordet – eller som ETC: projekt genomförda via bolag som har stöd från tusentals.
Ingen kan i förväg säga hur något ska organiseras, de flesta vägar är okej så länge man faktiskt åstadkommer förändring. Mer demokrati. Motmakt. Framgång som föder framgång.
Just nu har vi på ETC fått förtroendet och ansvaret att göra nytta. Den ”crowdfunding” som ligger bakom är unik i landet, det är inte bara miljonerna till dagstidningen det handlar om, vi har ju på samma sätt finansierat solceller på många tak och i stora solcellsparker. Vi har med 20 000 prenumeranter skapat ett elbolag som faktiskt kan göra nytta och vi har samlat nästan 12 000 människor som vill göra egen el.
Kan man ordna renare transporter?
Göra din mobil klimatren?
Lura av borgerligheten lite makt genom cirkulär ekonomi?
Jag vet inte. Men jag vet att resan inte stannar med detta. Röda medier för en grönare värld. Orden är verktyg, de är inte målet. Tidningar ska också användas för att göra mer och hjälpa andra göra ännu mer.
Ibland blir jag kall när jag ser tillbaka. Så många år då man gjort fel. ”Om vi ändå hade…” Men man lär inget om man inte gör fel.
Ett exempel. Du vet nog att jag är djupt, djupt engagerad i klimatfrågan, det är det mått som mäter livets mening. Jag tror jag förstått hur vi kan lösa det och jag tror jag vet vad som hindrar. De som tjänar mer på att förstöra kommer göra allt för att få fortsätta göra det. Och det jag lärt är att det nyttar inget till att prata med dem. ”Informera”. De styr företag och sitter i partier och de kommer inte att agera om de inte tvingas.
Att bara skriva om klimatfrågan blir då meningslöst. Man måste göra också. Visa att det går. Samla fler, göra ännu mer. När några tusen blir tiotusentals blir de snart hundratusentals. Många som gör lite var och en, är världens enda chans att få bort förstörarna.
Jag får i princip alltid två typer av kritik för det jag gör. Det ena att det är för politiskt motiverat, ”det skrämmer folk”. Det andra att det är för ”privat”, vi borde istället anpassa oss till partier eller andra organisationer för att ”få muskler”.
Det är kul att kunna skriva att de hade fel även 2013.
Sedan hör jag naturligtvis andra. Jag är för mäktig (jag äger ju ETC), jag är för rik (månadslön 25 000 kronor), jag är för egofixerad (ja, jag har svårt att engagera mig i det som inte intresserar mig).
Men jag brukar trösta mig med att det där löser sig med tiden.
Jag lovade mina vänner att inte ge några fler nyårslöften.
Men visst vore det roligt om vi…
Nej, vi börjar med dagstidningen. Start: 13 januari 2014.
