Det finns problem med bägge dessa plogade fåror.
Den borgerliga tesen har inte lyckats någonstans på jorden. Alla länder med låglönepolitik och usla bidragssystem har i stället fått en stor andel av medborgarna som är utanför. 50 miljoner amerikaner lever med matkuponger, för att bara ta ett exempel. Andelen som aldrig jobbat och aldrig kan söka jobb är gigantisk. Även i EU finns ett låglöneproletariat som i bästa fall blir daglönare eller, med ett modernare ord, sms-inhoppare. Massarbetslösheten har bitit sig fast och i stället för flyktingmottagande har EU några miljoner svart anställda från fattiga länder. Ja, miljoner!
Skuggvärlden mellan svarta arbeten och kriminalitet är blommande.
Orsaken till att de borgerliga inte lyckas är i grunden enkel matematik. Låga löner innebär låga möjligheter att investera, handla och konsumera, det blir en spiral åt fel håll och skattesänkningar kan i längden inte lösa de problemen. Låga löner kan visserligen ge höga vinster för välfärdsföretag och annan service, men det blir vinster som inte ger intäkter till det offentliga då vinstskatterna i praktiken är låga.
Socialdemokraternas linje har ett annat problem. Om högkvalitativa och välavlönade jobb ska bli modellen så måste någon investera rejält i utveckling, forskning och utbildning, men också i vad dessa utbildade sedan ska göra.
Det offentliga måste bli en aktiv investerare om projektet ska fungera, det är därför det gick bra på 60- och 70-talen medan det gått uselt sedan 90-talet. En offentlig sektor som bromsar skapar snabbt massarbetslöshet i ett samhälle där det privata kapitalet jagar kvartalsavkastning och lägger pengar på börsspekulation i stället för investeringar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den S-drivna investeringspolitiken finns inte längre. Delvis för att man ändrade syn på det offentligas roll under 90-talet. ”Marknaden” skulle därefter skapa investeringarna, bostäderna och den nya tekniken utan offentlig inblandning. Statens roll ska vara att stötta enstaka projekt, inte genomföra. Men också för att man ekonomiskt drivit tesen att offentliga sektorn ska bygga överskott som placeras på börser och andra finansplaceringar för att ge ”mer avkastning” än via direkta investeringar.
I ett sådant samhälle blir de borgerligas kritik mot S-drivna utbildningssatsningar och arbetsförmedlingsaktiviteter träffande. Det blir inte högbetalda jobb utan dyra rundgångar i arbetslösheten.
Det här är inte ett svenskt utan ett europeiskt problem. Massarbetslösheten beror inte på krångliga arbetsrättsregler, företagens byråkrati eller staternas brist på ”reformer”. Den beror på låga investeringar och få nysatsningar.
Samtidigt är Europa världens rikaste ekonomi och vår politik handlar formellt om att ställa om till hållbara system.
Så var finns jobben?
Jo, just i omställningen.
Nyligen kom en rapport som visade att det globalt skapats över 8,1 miljoner jobb inom förnybar energi (Irena rapport, 2015). Eftersom ett jobb i sig brukar skapa två nya jobb runt om så är det en bra start på omställningen. Och allt är i grunden offentliga investeringar som sedan skapar nya mindre företag. Och det är inte ”enkla jobb” utan just avancerade.
Mest har solenergin skapat. Över 2,7 miljoner ”solarbetare” finns det i dag, en yrkesgrupp som inte existerade några år tillbaka.
Även biobränslen och vindkraft skapar många nya jobb.
Vid regeringsombildningen pratade Stefan Löfven plötsligt om enkla jobb. Det här var knappast en övertygelse, Löfven är fortfarande metallare och drivs av tanken på att produktionen ska bli mer avancerad. Människan ska styra maskiner, inte gräva själv med händerna.
Men han gör det troligen för att visa samarbetsvilja gentemot alliansen. En svag regering väljer den enkla lösningen.
Men vill man kan man givetvis göra som andra länder.
En svensk omställning till 100 procent förnybart, utan bromsar och rädsla för lobbygrupperna inom kraftindustrin, skulle skapa hundratusentals jobb i Sverige.
Har vi verkligen råd att inte skapa de nya jobben?
