Men all förändring är svår.

Syriza får 62 procent i stöd men kan inte regera eftersom ECB stängt bankerna och eurogruppen helt struntar i folkets val. Utpressning i öppen dager.

Podemos har ännu inte fått makt, det är ett oppositionsparti och liksom Syriza känt för att vara fött i sociala rörelser, med öppna stora skiljelinjer inom partiet, direktdemokratiskt, men samtidigt, liksom Syriza, i praktiken styrt av en mycket liten grupp. Den nya sociala medieverkligheten gör att vi lustigt nog fått allt färre som kan nå ut och som kan tala ”för många”.

”Vänsterpopulister” skriver liberaler, och det är ju en genant anklagelse med tanke på hur borgerliga ledare i ord kan svänga 180 grader när människors sociala engagemang för flyktingar visar sig vara mycket större än de trott (svenska folket är radikalare än partierna i flyktingfrågan).

”Öppna gränserna!” ropar miljoner människor till de som just kämpat för att få ställa ”hårdare krav”.

Här ser vi de sociala rörelsernas styrka.

Men hur får de makt? Det här är faktiskt den breda vänsterns allra största och svåraste fråga idag.

I 30 år har all radikal politik backat. I land efter land. Några få rörelser har pressat fram framsteg (feminismen, hbtq-rörelsen, anti-rasismen) men som helhet har nog maktlösheten ökat och demokratin minskat. Hur ändrar man det?

Så länge politik handlar om att rösta fram ”representanter” och vänta på deras mirakel, så är den maktlös. Ett exempel. Miljöpartiets kan inte anklagas för att vara emot solkraft, ändå har man i regering lyckats lägga förslag som bromsar alla stora anläggningar i landet (och samtidigt hann man med att sänka dieselskatten för bönder).

Det är genant att se och varje förklaring blir en bortförklaring.

Men skulle det kunna vara annorlunda? Ja, om man skapat rörelsemakt.

Detta är min fråga: Varför har inte Miljöpartiets tusentals medlemmar byggt landets största solcells­park?

Varför har inte Vänsterpartiets starka kritiker skapat den vinstfria skolan byggd på bra lärartäthet och solidaritet mellan elever? Åtminstone en skola per län?

Varför är det inte facket – som klagar så över den mediala tystnaden – som skapar tjugo fria dagstidningar runt landet (det går ju!)?

Varför är det alltid någon annan som ska göra motstånd?

Det är så här enkelt: Det räcker inte med argument, förnuft eller fakta för att med stat och kommun vrida den nyliberala förstörelsen till verklig jämlikhet. Man måste göra tvärtom i vardagen.

När bankerna ger löntagare ockerräntor och spekulerar med deras pengar så måste vi skapa en egen bank.

När byggföretag via underentreprenörer utnyttjar fattiga i EU med usla löner i svenska byggen så räcker det inte med att facket är argt på politikens flathet, vi måste använda nätet till att publicera namn på alla företag utan kollektivavtal och avslöja vem som ligger bakom.

När Fas 3 slår sönder människors självförtroende måste vi bygga sociala företag som – med samma pengar – tar hand om människor.

När Volvo och bilföretagen vägrar skapa elinfrastruktur för elbilarna måste vi göra folkets laddstationer överallt.

När hyresvärden vägrar låta de boende göra el på husets tak måste vi hjälpa dem ockupera taken och kräva rätten att göra klimatnytta oberoende av ägare.

När...

På gatan i staden hade någon satt upp en stor hink med text: ”PANT till den som behöver”. Så enkelt, så bra!

Liksom vi klimatkompenserar de resor vi måste göra ska vi självklart trygghetskompensera den förstörelse skattesänkningar och välfärdsnedskärningar skapat runt oss.

Vilka är vi?

Det är du och jag. Och några miljoner svenskar till.

Alla de som gömt papperslösa flyktingar och ordnat lite social omsorg.

Alla de som skapat små steg av klimatpositiv konsumtion och produktion.

Alla de som satsar timme efter timme på rörelsers praktiska arbete, från den enkla studiecirkelns fika till trädräddning i Ojnareskogen.

Alla som spärrar vattnet för oljeplattformar i små kajaker. Alla som vägrat acceptera arbetsgivarens bud utan krävt sin rätt.

Alla som vet att politik är något man gör, inte något man tycker.

Känns det igen? Både höger– och vänstersossar byggde i 50 år sin makt på att göra, inte att tycka, kritisera eller räkna röster. Sossevänstern hade facklig makt, ABF, de sociala rörelserna runt folkets hus, nykterhetsrörelsen osv. Lite kulturmedia. Högersossar hade Folksam, Riksbyggen, HSB och kommunernas ekonomiska makt. Plus dagstidningar.

De förra förlorade sin makt när rörelserna blev svaga, de senare blev borgare (försök hitta någon skillnad på Anders Sundström och en blå finanskapitalist).

S, V och MP är svaga partier eftersom de saknar det enda som kan ge motmakt.

Människor som i praktiken bygger andra organisationer, andra medier, andra företag, andra skolor, andra forskarkluster, andra ekonomiska utbyten än de som borgerlighetens girighetskultur erbjuder.

All politik handlar om rörelser, all politik är lokal vardag och en politisk rörelse handlar inte om partier, de är bara den sista tekniska lösningen på hur man utmanar borgerlig ekonomisk och politisk makt.

Det är inget fel med att kritisera men man måste också göra. Ekonomiskt, tekniskt, kunskapsmässigt och socialt är befrielsen faktiskt möjlig här och nu. I några artiklar har jag försökt diskutera några förändringar som pågår runt oss. Det finns säkert hundra till. Många har mejlat och sagt... intressant... men ”jag förstår inte riktigt vad jag ska göra”.

Men jag tror inte det är så svårt.

Bara sträck ut handen och ta framtiden som ett litet varmt klot i din näve.

Teser

När jag var ung skrev man långa "teser" i punktform om alltings elände och kampens nödvändighet. Det var rätt tråkigt. Men då var då och nu är nu. Alltså:

Den härliga socialisten säger att:
- socialismen handlar om att öka individens frihet, annars är den inget att ha.
- allt förtryck av individens frihet är lika farligt och lika felaktigt oberoende av om den kommer ur klass-, kön-, ras-, eller indentitetsförtryck. Allt förtryck är ett. All befrielse är gemensam.
- alla barn är våra barn, var de än föds (Kom gärna hit).

Den kloka socialisten tänker:
- sänka skatten på arbete och höja skatt på produktion och ägande.
- älska prosumenterna och glatt stödja att energimakten flyttas i samhället.
- starta egna banker.
- starta ny lokal produktion med socialt företagande och open source.
- skapa mera gratis! Energi, trafik, information, utbildning, mat, försäkringar, tele, med mera kan bli "nästan-gratis-ekonomi". Gratis är målet!
- inte prata, bara vara jämlika.

Den ansvarsfulla socialisten i EU kommer:
- låna oss rikare och stoppa åtstramningspolitiken.
- höja löner och minska vinster.
- öppna gränserna för de som vill flytta.

Den klimatsmarta socialisten kommer:
- älska sol.
- bygga elvägar.
- trampa i staden.
- förbjuda först kol, sedan olja, sedan gas utifrån den CO2-budget som finns kvar.
- rädda klimatet, genom att människor får det bättre, inte sämre.
- krama grisar, men inte till döds.
- ordna Tesla till alla.