Supervalen. Vi hade två val i maj och september. Nu var det ju inte direkt aktivisterna som lobbade mest runt dem men många aktivister var måna om att i debatter och diskussioner belysa frågor om antirasism. Både Afrofobirapporten och Vitboken kom ut under 2014 och visade på att vi inte alls kommit så långt med antirasismen som vi hittills intalat oss. 

2014 har verkligen varit transaktivisternas år. Politism tog in debattören Aleksa Lundberg (som förövrigt var SVT Debatts mest pedagogiska gäst under året) och Nöjesguiden plockade in Maria Ramnehill. Under året har det också fastslagits att en transman ska få stå som pappa till sina barn.  

Transpersoner har tagit Twitter som plattform, pressat fram gränserna för transfrågor och fått nästan alla att prata om cis-normen. 

Årets Almedalen glömmer man inte lätt. Det var mitt första Alme-dalsbesök och jag vet inte om jag fortfarande är helt återställd. Med rasister som dagligen höll torgmöten och fick äran att inleda hela Almedalsveckan blev det redan tidigt under veckan tydligt hur stämningen skulle bli. Aktivisterna i Rummet var måna om att hålla bra och separatiska seminarier under hela veckan som blev till andningshål för de rasifierade personer som vågat sig till ön. Nästa år kommer vi tillbaka och är både fler och starkare. 

Aktivistfesterna har aldrig vart så feta som i år! Gala för Gaza drog in 300 000 till International Solidarity Movement i Palestina och En kväll för medmänsklighet drog in lika mycket, där alla pengarna gick till Kurdistan. Senast var även en solidaritetsfest för Kobane. 

Dror Feilers alla aktioner på i princip alla antirasistdemonstrationer som anordnades under året. Låt oss vara ärliga. Den mannen plus en saxofon plus Pippi Långstrump räknas antagligen av polisen som den största samhällsfaran under 2014.  

Den brutala misshandeln av Showan Shattak i Malmö fick hela Sveriges aktivister och antirasister att enas under #KämpaShowan. Ett tag kändes som att hela Sverige följde hans tillfrisknande. 

Ungdomarna ifrån Alby som ”ockuperade” kommunhuset i Botkyrka är och förblir mina idoler. De hade väntat på en fritidsgård i nio år och tog till slut saken i egna händer och förvandlade kommunhusets entré till en fritidsgård. Veckan efteråt hade kommunen hittat en lokal för ungdomarna att vara på och som det nu finns verksamhet i sex kvällar i veckan. 

Hypen var total när alla trodde att Banksy skulle ha en utställning i Stockholm. Nu var det nog inte Banksy själv som kom. Men efterföljderna av detta var att många återigen började diskutera skevheten med nolltoleransen mot graffiti. Som för övrigt också avskaffades i år.

Hakkorsen på skolor, moskéer och kyrkor. Det känns som att det under året blivit allt vanligare med hakkors på husfasader där människor av annan tro eller etnisk bakgrund verkar. Det fina har varit motståndet mot detta. Som när när Södermoskén i Stockholm fick hakkors målade på sina dörrar och anonyma aktivister natten därefter lade ut blommor som motaktion.

Mos Maiorum eller super-Reva som man gärna ville kalla det pågick under oktober. Många aktivister engagerade sig i detta och spred information om vilka rättigheter man har, man spred information om vart det fanns ID-kontroller och så vidare.  

Brandmän Mot Rasism startade med att brandmän motsatte sig ett arbetsplatsbesök från Jimmie Åkesson under valrörelsen. Det hade även tidigare kommit liknande motstånd från läkare och sjuksköterskor. Brandmän mot rasism lyckades mobilisera många människor i olika arbetsgrupper runt om i landet där man ville ha en arbetsplats och ett Sverige utan rasism.

Låt Mazen, Olacka, Kainat med flera stanna. Alla hashtags på sociala medier med ett nytt namn, som vänner, klasskompisar och grannar spridit för att uppmärksamma orättvisa utvisningar av unga människor. 

Ja, året har varit intensivt. Vi har gjort mycket och mer måste göras. Men nu kan vi vila någon dag eller två. Nästa år trycker vi fram gränserna ännu mer.