Om detta berättade Martin Andreasson i ett långt inlägg på Facebook, som blivit vida spritt och omskrivet. Han efterlyste en öppenhet kring vad som händer i vissa delar av staden – de rika områdena. Hans busslinje trafikerar sträckan mellan Kungsbacka och det välbärgade området Kullavik.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Fy fan vad dyrt med 32 kronor. Här har du biljetten jävla sosse. Du måste vara en sån där jävla bög jävel som hatar oss tjejer, för annars hade du inte tvingat oss att betala. Ni sossar är fan sjuka i huvudet, ni skall vara glada att vi här ute tjänar pengar för landet.” Det är några av okvädingsorden som Martin Andreasson ska ha fått utstå den aktuella kvällen. Burkar och flaskor ven genom luften.
Vid ett tidigare tillfälle hade bussen stoppats av stenkastande ungdomar i samma område. Busschauffören riktade kritik mot bristen på insatser mot problemen och frågade sig om det berodde på att händelserna ägt rum i ett ”fint område”.
Oförmågan hos priviligierade att koppla sitt eget dåliga beteende till faktiska konsekvenser fick ett namn och ett buzzword 2013 när då 16-årige Ethan Cough stod åtalad för att onykter ha kört ihjäl fyra personer och skadat nio i Texas. Coughs försvar hävdade som en förmildrande omständighet att han led av ”affluenza”. Han kunde inte avkrävas ansvar för sina handlingar då hans moraliska kompass slagits ut av att hans rika föräldrars gränslösa uppfostran. Hans pappa ska bland ha försökt lösa en konflikt med pojkens skola genom att hota med att köpa skolan.
En socialarbetare som var inblandad i familjen i samband med föräldrarnas skilsmässa har vittnat om att istället för den gyllene regeln: behandla andra som du själv vill bli behandlad, var devisen i familjen: ”vi har guldet – vi skapar reglerna”. En devis som ekar vidare i Kullavikspojkens: pappa har betalat mycket skatt – jag får spotta i bussen.
Ordet är en sammansättning av affluent (förmögen) och influensa och försöker sätta fingret på något som är sjukt. Innan termen användes som ett lyckat (Cough dömdes endast till skyddstillsyn och avgiftning) försvar i domstol har det förekommit för att beskriva fenomen kopplade till dysfunktionella relationer till rikedom eller jakten på rikedom, där mycket aldrig är tillräckligt. Frågan är om det här bara handlar bortskämda snorungar eller handlar det om något mer? Säger det något om vårt samhälle och attityderna i det? Och om affluenzan slagit rot i Sverige – är den smittsam?
Afflueza är ingen riktig diagnos, det är mer av en metafor, ett symptom på ett klassamhälle där tak och golv inte längre har kontakt. Där man, om man har rika föräldrar, har frisedel att bete sig illa mot bland annat servicepersonal. Och det är ett användbart begrepp för att beskriva fenomen som Kullaviksungdomarnas svinande på bussen, eller varför inte miljardärskan Wonna de Jongs uppvisande av sitt överdådiga lyxliv samtidigt som hon vägrar renovera läckande tak i sina hyresfastigheter, som Expressen rapporterade om i veckan. Trots det godkänns hon som köpare av landstingsfastigheter i Stockholm.
Exemplen på hur rika människors beteende inte får särskilt stora konsekvenser är många. Ungdomar på Östermalm som knarkar betydligt mer än jämnåriga i utsatta områden, men som grips mycket mer sällan. Rika skatteplanerare som istället för att åtalas erbjuds att göra självrättelser. Attityden att jag kan göra lite hur jag vill understöds aktivt genom avsaknaden av insatser och just kännbara konsekvenser.
Det kan vara läge att frågan sig vart vi är på väg, när svaret på frågan ”vad fan får jag” i föräldragenerationen, i nästa generation får svaret: bete mig precis hur som helst.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
