I förra veckan gick hon ut och kritiserade Rädda Barnens senaste rapport Ung Röst 2014 där 25 000 barn runtom i Sverige fått svara på frågor som rör dom, rummen dom rör sig i och deras rättigheter och åsikter.

På Nyhetsmorgon sa hon bland annat att Rädda Barnen ”pimpat upp siffror” som enligt henne är rätt så oväsentliga eftersom rapporten bland annat visar att 99 procent av barnen har egen mobil och tillgång till dator. Varför denna fokus på materialism i detta material? frågar hon. Även att 46 procent av barnen skulle känt sig stressade över skolarbetet många gånger det senaste året besvarar hon med ”stress är en del av livet”.

Hon tyckte att man borde prata mer om de barnen som är utsatta ”på riktigt”. Dom som lever med föräldrar som missbrukar, som blir bortgifta mot sin vilja. Vad är lite stress i skolan i jämförelse med det? Och det är sant. Den gruppen måste man absolut prata om. Men jag kan inte riktigt förstå hur det ena ska behöva utesluta det andra. Hur bara en boll får vara i luften för att Hanne ska hänga med.

Oberoende av detta berättade en vän häromdagen att hon träffat en mamma vars dotter som går i första klass blivit utbränd. Hon har inte varit i skolan på sex veckor. Hanne borde kanske skicka mamman ett brev där hon förklarar hur stress är en del av livet. När hon ändå förklarar vad som är en del av livet kanske hon borde sätta sig ner med de ca 12 000 elever som gått ut 9:an i högstadiet utan fullständiga betyg.

I sin ledare ifrågasätter Hanne Kjöller om den bilden av barn som far illa verkligen är så vanlig? ”För det växande antalet medelklassbarn är det stora problemet snarare att de har för mycket saker och att de får dem för snabbt”, skriver hon.

I hennes värld är det alltså ett problem att barn har för mycket saker och att de får dem för snabbt. Som sagt. Jag önskar att jag också levde i den världen. Den världen där man tycker att barn får för mycket, där dom är curlade, där det är bra att ge dom lite stress och ansvar.

För den världen är inte min. Den är inte den världen jag själv växte upp i. Det är heller inte den världen barnen och ungdomarna som jag jobbar med idag växer upp i. Vår värld är dom siffrorna som Hanne Kjöller väljer att vifta bort för att dom är för få procent på ett papper och då inte värd mödan för henne att sätta sig in i. Men varje procent i denna rapport känns i hela mig. För jag har sett den procenten i ansiktet dagligen.

Undersökningen bestod av svar från 25 000 barn. I Sverige bor det 2 miljoner barn. Om vi utgår från att dessa svar är representativa för alla barn i Sverige har jag inte någon som helst förståelse över varför Hanne Kjöller väljer att ta så lätt på siffrorna.

Enligt rapporten är 4 procent av barnen oroliga över att vräkas om familjens pengar inte räcker till. ”En del i att bli vuxen” svarar Hanne Kjöller gällande dessa barn som känner oro för föräldrarnas ekonomi. I rapporten är det 1 000 barn. I Sverige 80 000.

Över 40 prcent av barnen blivit tillfrågade att ta med sig pengar till diverse skolaktiviteter. Trots att vi i Sverige skryter med att vi har en avgiftsfri skola. Hon tolkar detta som en förfrågan om några tior till glass, alltså inga större summor. På Nyhetsmorgon sa hon även ”Det kostar pengar att ha barn”. Vad hon däremot inte pratade omvar de 6 procent av barnen som svarade att de behövt avstå från någon aktivitet i skolan på grund av det kostade pengar. Inte ens några tior alltså. 120 000 barn i Sverige har alltså inte råd med några futtiga tior till glass. Det här är inte Hanne Kjöllers värld. Men det är vår.

I vår värld är urvuxna kläder från vänner rena rama julafton. I vår värld finns en 19-åring som berättar att det är första gången i hans liv som han varit på ett sommarläger. I vår värld är det sommarjobbare som köper popcorn till en liten grabb i mellanstadiet för att han inte ska känna sig utanför när fritidsgården bjuder på biobesök. Det är fritidsledare som ger bort skor till sina ungdomar för att hålen blivit för stora. I vår värld har vi Facebookgrupper med solidariska människor som ger matkassar till föräldrar vars socialbidrag inte räcker till. Det är barn som är duktiga i gymnasiet men måste jobba natt på McDonald’s för att kunna hjälpa sina föräldrar med räkningarna. Det är inte att vara bortskämd, eller curlad, eller att ”backa ett år för att lillebrorsan ska få nya skidor”.

Vår värld är de ”få” procenten som Hanne Kjöller skiter fullständigt i. För att i hennes värld finns vi inte. Och ibland önskar även jag att vi levde i den. I den världen där dessa barn någon gång skulle ha några tior över till glass.

Fotnot: Hanne Kjöller är ledarskribent på Dagens Nyheter och skrev den 24/4 en ledartext som kritiserade Rädda barnens rapport.