Däremot så knuffade, bet, nöp och skakade han mig. Han spottade på mig, tog strypgrepp, kastade saker på mig och höll för näsa och mun tills allt svartnade samtidigt som han berättade för mig vilken äcklig jävla hora jag var.

Men han slog aldrig. Det var både han och omgivningen eniga om, för han var ju inte sån. Han skulle ju aldrig.

Sverige brukar kokettera med att vara ett av världens mest jämställda länder. Trots det är mäns våld ett av våra största samhällsproblem. Varje år dödas 25 personer av sin nuvarande eller tidigare partner. 17 av dessa är kvinnor. Även om våld utövas av både kvinnor och män så står männen för det grövsta våldet där konsekvenserna oftare är allvarliga och det dödliga våldet är vanligare.  

En undersökning av kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor, Kvinnofridsbarometern, visar att Stockholm är en av de bättre kommunerna på att hantera och stötta våldsutsatta kvinnor. Även om bostadsbrist och kortsiktiga lösningar drar ner betyget. Det förebyggande arbetet på politisk nivå idag handlar om att minska återfall och upprepad utsatthet exempelvis genom att ge vård till förövaren och stöd till den våldsutsatta. Men här handlar det om att plåstra om när skadan redan är gjord och bara för de kvinnor som har möjlighet att be om hjälp. Men hur förebygger vi och vad beror våldet på?

Samhället är otroligt förlåtande mot män som slår. Kvinnor å andra sidan blir ofta misstrodda när de söker hjälp, inte bara av rättsystemet utan av hela samhället, vänner, familj, omgivningen som gärna blundar, osynliggör, ursäktar och glömmer. Vi talar om att det behövs konkreta politiska lösningar för att få till en långsiktig förändring. Men tycks ändå stå handfallna. På ena sidan politiker med löften om krafttag och på andra sidan en ovilja att rikta strålkastaren mot det egna rummet. Faktum är att nästan alla känner en kvinna som blivit utsatt för våld, men ingen känner en man som slår. Hur kommer det sig? Och vad gör vi åt det? 

Våld mot kvinnor beskrivs  som ett folkhälsoproblem och en epidemi av WHO, Världshälsoorganisationen. Kan detta förändras med politiska lösningar eller krävs det mer omfattande strategier på flera plan?  Behövs det obligatorisk genuspedagogik redan i förskolan? Bör vi lagstifta kring barns rätt att växa upp utan våld? Jag har inga svar men en sak vet jag säkert - så länge vi fortsätter plåstra om de skador som redan skett, istället för att förhindra att de uppstår så kommer ingenting förändras!