Vi anpassar hela livet efter kapitalet. Under klacken på varje framgångsrik företagare står en namnlös skara arbetare.
Barnen lär sig våra skifttider i förskolan och tränas sedan för att bli som oss. De läser om demokrati – men på jobbet, där de ska spendera sina vuxna år, finns ingen maktdelning.
Där kan inte ledare väljas och ansvar utkrävas. Organisering sker enbart genom fackföreningar godkända av arbetsköparen.
Arbetet disciplinerar oss mer än något annat. Det är samhällets starkaste kraft. Men vi överlämnar den åt en minoritet kapitalister och byråkrater.
Städerna vi bygger, maten vi odlar, malmen vi förädlar – var så goda, ta allt vi har. Vi lever på nåd. För med denna makt kan kapitalet alltid hävda sig.
För kaxiga arbetare? Byt ut dem. För höga miljökrav? Flytta utomlands. För små statsbidrag? Dränk nationen med arbetslösa.
Omkring denna klassdiktatur organiseras maktutövningen genom en flora av institutioner.
Staten som expanderar affärsområden, säkrar tillgången på arbetskraft, sköljer in skattemedel och reglerar relationer.
Hundra nyhetskanaler men en enda, entonig röst, som försäkrar oss att samhället inte kan förändras. Åtminstone inte till det bättre.
Parlament där partierna enas om arbetslivet som kapitalets suveräna territorium – en suveränitet som ytterst skyddas av domstolar, väktarbolag, polis och militär.
Överdriver jag? Hamnarbetaren Erik Helgeson blev nyligen varslad och polisanmäld för att ha stört vapenaffärerna med Israel.
Han förvägrade dem en gnutta makt på Göteborgs kaj och fick utmärkelsen ”hot mot rikets säkerhet”. Men det var kapitalets diktatur som hamnarbetarna hotade. Det triggade en reaktion.
Det är både klargörande och uppfriskande, för tänk om vi vänder på det.
Strejker och blockader visar styrkan i att neka kapitalet makt. Därifrån är inte steget så vansinnigt långt till att ta makten i egna händer. Frågan är hur den ska organiseras.
Inte genom fack som accepterar löneslaveriet. Inte av staten som bär särintressen, repressiva resurser, kostsamma förvaltningar och makthungriga funktionärer. Varför inte genom producentföreningar?
Barbara C Allen, historiker vid La Salle University i Philadelphia, spårar producentföreningarnas ursprungsidé till tidig fransk syndikalism. Men det är i den högst praktiska ryska revolutionen som de börjar förverkligas.
I en värdefull dokumentsamling visar hon hur arbetarna använde sin nyvunna frihet till att själva organisera arbetet. I en biografi av metallarbetaren och revolutionären Alexander Sjljapnikov visar hon hur konceptet formades genom konkreta erfarenheter.
Sociala konflikter driver upp arbetarklassens strävan efter självförvaltning – men ofta i strid med själviska, ideologiskt vilsna eller defensiva ledare. Så även för hundra år sedan i Ryssland.
Byråkraterna slog arbetarna och sköt Sjljapnikov. Producentföreningarna begravdes med honom och låg orörda tills Sovjetunionen kollapsat, då historiker började gräva, putsa benen och placera dem i olika vinklar.
Producentföreningarna var tänkta att inkludera alla arbetare. De skulle koncentrera alla ekonomiska resurser, leda hela hushållningen och verka med valda och avsättbara representanter.
De skulle stå över staten och ha statens begränsade funktioner till sitt förfogande.
Idén är faktiskt mer realistisk idag. Det är bokstaven ”A” i ett socialistiskt alfabet, grundbulten i ett välbyggt system av maktutövning, som engagerar alla samhällets medlemmar och utgår från att arbetarna leder arbetet.
Idag är ekonomin mer avancerad, internationell och storskalig. Arbetarklassen är utbildad och kvalificerad. Arbetet skulle, inledningsvis, se ungefär likadant ut efter ett maktskifte, men producentföreningar frigör en handlingskraft som länge undertryckts.
Med detta strategiska anslag börjar vi se annorlunda på världen omkring oss. Den blir full av öppningar och möjligheter.
Med producentföreningsmakt kan de aktiva, arbetande människorna, med arbetets alla resurser, rikta sig mot vår tids kritiska uppgifter.
