Vet ni, det fanns en tid då jag kände mig så besviken över vilket riktigt skitsamhälle Sverige hade blivit att det plågade mig både psykiskt och fysiskt. Det kanske låter överdrivet, men det är sant. Var och varannan människa jag pratade med under den där tiden upplevde stress på jobbet på grund av neddragningar och den höga arbetslösheten skapade oro hos andra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag hörde ofta om hur dåligt ställt det var för våra äldre och ingen verkade få den vård de behövde eller i rimlig tid. Barngrupperna i förskolan var större än någonsin och skolbarn fick varken det stöd eller de utmaningar som de hade behövt. Resultaten var därefter.
Samtidigt fick jag 1 000 spänn mer i plånboken varje månad som jag själaglatt hade avstått för att få leva i ett bättre slags samhälle. När 13 procent sedan röstade för att ett nationalistiskt parti skulle styra vårt land kändes det rätt becksvart och det parlamentariska läget som följde gjorde inte saken bättre. Men så slöts december-överenskommelsen och trycket över bröstet lättade, kortvarigt.
Snart därefter eskalerade dock oroligheterna i Syrien och människor flydde för sina liv i överfulla båtar, packade som sillar. Människor drunknade i haven och barnkroppar flöt upp på stränder samtidigt som folk hatade som aldrig förr och så stängde man gränser här och där och överallt till slut. Jag har nog aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv.
Men Sverige ställde upp. I större omfattning än många andra fanns vi där för de som var i kris och nog var det rätt att sedan sätta press på övriga EU att göra samma sak.
Jag är ingen påhejare av åtstramningarna i migrationspolitiken som sedan genomfördes, även om jag förstår dem. Jag tror att tillfälliga uppehållstillstånd kan försvåra en lyckad integration och de försämrade möjligheterna till återförening mellan människor känns inte bra i magen.
Förutom det då? Nu har det ju gått två år sedan valet. Situationen för folk i allmänhet har väl inte förbättrats sensationellt under den här tiden men visst har något förändrats? Det är ett annat slags samhälle nu, ett som passar mig bättre. Den största skillnaden är väl att vi nu har en regering som inte gör allt för att försvaga välfärden och att arbetslösheten är den lägsta på åtta år känns himla bra. Välfärdsmiljarderna och satsningarna på skolan är välkomna tillskott och stimulansåtgärder för ökat byggande och investeringar i infrastruktur likaså.
I kommunen har man också lagt om den politiska riktningen och det märks i de prioriteringar som görs. Förutom välbehövliga satsningar i skola och omsorg lägger man pengar för att höja sysselsättningen och på framtidsinvesteringar som till exempel upprustning av kommunala fastigheter och på förutsättningar för ökat byggande. Den nya inköpsstrategin och den stora satsningen på sommarjobb för unga är också exempel.
Dessutom ser man över organisationerna och jobbar för en ekonomi i balans vilket känns otroligt viktigt. Våra gemensamma pengar måste hamna där de gör mest nytta.
Det är två år kvar av mandatperioden och det blir intressant att följa fortsättningen. Ett som är säkert redan nu är i alla fall att det spelar roll vilka som styr.
