Alla är emot hälsoklyftorna. Höger som vänster. Göran Hägglund, den kristdemokratiska före detta socialministern var emot dem, likaså Gabriel Wikström, vår nya socialdemokratiska folkhälsominister. Socialistiska läkare är emot hälsoklyftorna, likaså Läkarförbundet som i nästa andetag försvarar privatiseringar. Till och med läkemedelsindustrin har tillsatt kommission för jämlik vård. Att högern och vänstern förenas i en fråga kan förstås peka på någon slags universalism. Vården är ju en fråga för oss alla. Alla kan vi bli patienter, våra mormödrar har brutit lårbenshalsen, vi har kanske fött ett barn. Men att högern och vänstern förenas, kan också betyda att den frågan de förenas i blivit ”opolitisk”, urvattnad.
Vi måste därför vara tydliga med vad vi menar med att minska hälsoklyftor. För högern betyder det att ingen ska behöva dö på grund av sin inkomst, etnicitet eller kön. På sjukhuset alltså. Men utanför sjukhusentrén är klassklyftor goda, de skapar konkurrens och innovation. Men vad pratar vänstern om när den säger ”minska hälsoklyftorna”? Vi måste bestämma oss för det.
Gabriel Wikström har tillsatt en kommitté för att minska hälsoklyftorna. Det är väldigt positivt. Och glädjande nog för Wikström finns sisådär 200 års forskning och kunskap att luta sig emot. Och den säger åt honom: riv klassamhället.
Alla vanliga dödsorsaker i befolkningen – hjärtsjukdom, stroke, cancer, olyckor, självmord och alkoholrelaterade diagnoser – är vanligare bland arbetarklassen. Klass och kön samverkar. Det här med att kvinnor har lägre dödlighet än män gäller bara om en tar bort klassfaktorn. Dödligheten i åtgärdbara sjukdomar för kvinnor med låg utbildning är 206 på 100 000 personer medan den bara är 88 för män med hög utbildning enligt rapport från Socialstyrelsen 2009. Och det blir knappast bättre – förra året slog Folkhälsomyndigheten larm om att kvinnor med endast grundskoleutbildning har haft sämre hälsoutveckling än alla andra grupper. I Stockholm finns det en skillnad på 18 år i medellivslängd om en jämför en man med kort utbildning från Vårby med en man med lång utbildning i Danderyd. Andelen ungdomar som har psykiska problem i form av sömnproblem, oro och ångest har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, enligt Sven Bremberg, docent i socialmedicin. På samma tid har ungdomsarbetslösheten ökat trefaldigt. Kurvorna följs åt.
Det amerikanska hälsodepartementet slog 1979 fast att enbart 10 procent av variationen i hälsostatus beror på sjukvården. Det hjälper inte heller att bara tala om livsstil då max 30 procent av ohälsan har att göra med detta. Det betyder: att det inte räcker att förändra sjukvården, det räcker inte att förändra individen, vi måste förändra samhället från grunden. Socialmedicinens pionjär Rudolf Virchow sa redan på 1800 talet: ”Politik är ingenting annat än medicin i större skala.”
Forskningen är massiv. Och omöjlig att säga emot. Ingen forskning har, så vitt jag vet, visat att arbetare lever längre än tjänstemän. Eller att ett fysiskt och psykiskt jobb är bra för hälsan, gärna med en låg lön. Att hemlöshet ger en frisk luft. Att förneka kopplingen mellan klass och hälsa är typ som att vara klimatförnekare.
Hälsa är det ultimata slutresultatet av klasstillhörighet. Klassamhället ristas in i våra kroppar. Du kan göra en klassresa men kroppen kan inte helt glömma dina föräldrars klasstillhörighet. Så när ännu en klassförnekare frågar så vem är arbetare då, kan du svara: Den som har lägre medellivslängd. Den som har högre risk att dö i åtgärdbara sjukdomar. Den som blir sjuk av sitt jobb istället för självförverkligad. Vem är mellanskiktet och överklass? De som vinner i alla Socialstyrelsens hälsorapporter år efter år.
Klart vi behöver fler anställda inom vården, mer resurser, medicinsk framgång etcetera. Men sjukvården är bara en del i kampen för bättre hälsa. WHO tillsatte för några år sedan en världsomfattande kommission om hälsans sociala bestämningsfaktorer under ledning av den kände folkhälsovetaren Michael Marmott. Projektet hette ”Utjämna hälsoklyftorna inom en generation”. De kom fram till följande slutsats 2008 : ”Angrip den ojämlika fördelningen av makt, pengar och resurser – globalt, nationellt och lokalt.” Så då vet du, Gabriel Wikström, vad folkhälsokommittén och resten av ditt parti måste göra.
