En helt ny fossilfridriven bil med lång räckvidd är för dyr och handen på hjärtat så vågar jag inte använda en begagnad – den skulle begränsa mitt resande avsevärt då många resor görs på ren landsbygd. Två bilar är otänkbart. I tjänsten har jag kört el och biogas. Planerat med möjlighet att tanka där bilarna har använts. Inga problem.

Tåget och kollektivtrafik går bra om det finns och man inte har stora flyttlass med sig. Men fungerar sämre om man inte orkar gå så långt och inte vill stå ute i kyla och vänta på en buss till en mindre tätort utan tågförbindelse. Vi har väldigt många sådana orter i Sverige. Eller vi planerar helt enkelt inte alltid livet så att tågbiljetten blir billig och bra. Vi har ju organiserat vårt arbetsliv och därmed vårt privatliv så att det krävs resor för att upprätthålla arbetsnormer och normala sociala relationer även om vi till delar använder ny teknik.

Det är sådana ego-tankar jag får när det nu annonseras att dieselbilar inte är välkomna till min hemstad eller till andra städer i vårt land dit mina nära och kära har flyttat.

Fast de tankarna är egentligen ganska ointressanta. Det som däremot är intressant är hur vi som kollektiv ska tänka framöver. Det fanns år 2015/16 runt 1, 5 miljoner dieselbilar i Sverige. De allra flesta av dessa lär fungera bra många år framöver. Så om vi nu så småningom ska få både koldioxid och kvävedioxid att minska i tätorterna så måste vi ställa oss några frågor:

Handlar det om bilarna eller utsläppen? Får dieselbilarna köras i tätorter ifall de kan köras på bättre bränslen? När kommer det att finnas tillräckligt med biodrivmedel för dieselbilar tillgängligt i landet?

Detta är helt legitima frågor som måste få ett vettigt svar snart. Om vi säger att det blir svårare att köra dieselbil i tätorterna, vad händer då?  De flesta bilar som har sålts fram till för några år sedan går på diesel! Så hur ska vi få transportsektorn och privatbilismen och bränslen att hänga ihop och göra miljönytta utan att ytterligare segregera vårt samhälle?

Hallå ministrar med ansvar: hur är det tänkt? Eller är det fortfarande biltillverkarna som tänker åt er och resten slängs till kommunala planeringen att lösa? I dagsläget är det bilister som lämnas i omöjliga val mellan att vara miljödugliga eller bara dugliga på landsbygden. Detta medan transporter av gods på vägar, till största delen via diesellastbilar, ökar lavinartat och det kollektiva resandets problem ökar.

I dag förväntas vi privat klara svåra omställningar men ändå fortsätta gå i otakt som samhälle –  det håller inte länge till!

Vi behöver alla tillåtas att planera våra liv, vår tid och vårt resande på ett annat sätt än tidigare. Att exempelvis avstå tio procent av vårt resande och ändra vår konsumtion. Då skulle vi också behöva sakta ner vår tillväxt så att våra samhällsfunktioner och vår utveckling hinner ikapp och göra det möjligt. Exempelvis med fortsatt bidrag till biodrivmedel. Modigare klimatkliv! Ge fördelar till all form av konvertering till bättre bränslen. Sätt datum då detta ska vara genomfört! Visa ett hela-landet-perspektiv i genomförandet!

Det är hög tid att komma över denna rädsla för samhällets kollaps om allt inte rusar vidare som tåget är tänkt att gå!