Så byggdes ett lag som flyttade motsträviga mittfältare i Centern och vingliga sådana i nuvarande Liberalerna till högerkanten. Snart ville alla ta inkastet från höger. Det spreds dessvärre vidare till dem som alltid sett vänsterkanten som det bästa alternativet.

För snart två veckor sedan kunde vi se vad ett kollektiv kan uträtta. ”De har hittat hem”, som en krönikör i Aftonbladet skrev. Sverige slog Italien med sammanlagt 1–0 efter det oavgjorda resultatet på San Siro. Tränaren Janne Andersson plockade upp tejp och annat från omklädningsrummet och sade vi ska lämna det som det var när vi kom.

Närmare än så är det svårt att komma det folkhem som Per- Albin Hansson talade om och många byggde. Alla skulle få plats. Ingen skillnad mellan människor. Det var gemensamt vi byggde samhället. Det var länge sedan, men IFK Norrköping hade då som god vana att alltid vinna Allsvenskan. Ingen dålig tid för ett folkhemsbygge.

Förra helgen genomfördes ett EU-toppmöte i Göteborg. Initiativtagare var vår statsminister Stefan Löfven. Han gjorde en tydlig långboll ut på vänsterkanten i ytor som tidigare knappt någon vistades på. Nu talade Europas stats- och regeringschefer om rätten till arbete, arbetsvillkor och social dumpning som enda frågor. Även om det är, klokt nog, respektive medlemsstat som beslutar om dessa frågor, så  förändrades ändå dagordningen för politikens diskussion. Ett välriktat skott till vänster från Löfven.

Man måste också berätta att den socialdemokratiskt ledda regeringens budget är en rad tydliga passningar till vänsterkanten. Nu är det slut på skattesänkningar och i stället satsningar på det gemensamma. Förbättrade villkor för pensionärer, barnfamiljer och stora satsningar på sjukvård och skola är ett medvetet val. Det fanns ju två alternativ. Sänka skatterna ännu mer, eller att använda de ekonomiska resurserna till fördelning efter behov.

De borgerliga partierna svarade med en hård högerspark. Gemensamt krävde de skattesänkningar på 100 miljarder. Ohederlig jämförelse skriker man samfällt. Som en filmning mitt på plan. Rimligen borde varje parti redovisa vad man inte ska ha med i en alliansbudget. Alla kan inte få allt. Men om de får något, så fortsätter de på en gammal tradition att skapa budgetunderskott. På något sätt är det det blåa lagets tradition. Att spela utöver resurserna.

Så hade jag tänkt och planerat att avsluta denna krönika i glädje. Klockan 13.00 lämnade jag Munkplan till fots och långkalsonger med annan övrig klädnad. Det var kallt nästan hela matchen och svart när jag gick hem. Jönköpings Södra har ramlat ur Allsvenskan. Någon påpekade under matchen att jag hade J-Södras halsduk och IFK Norrköpings mössa. Så var det. Man skall aldrig förneka sin ungdoms ideal. Man kan hålla samman två saker. Som att solidaritet och jämlikhet hör ihop.

Det enda, en smula problematiska, jag känner är att när mina fotbollslag går sämre så går politiken bättre. Nu borde därför Socialdemokraterna kraftigt öka i opinionen. Jag tvekar om det är så när jag sitter och huttrar på läktaren eller ser det på avstånd. Vad hände? Finspel på mittfältet och ut på kanterna och så tillbaka. Vad hände? Förlust och djup sorg. Finns bara en idé i politik och fotboll.

Håll vänsterkanten. Skruva bollen hårt!