Varför gick det som det gick för Håkan Juholt? Jag var på den extrakongress då han valdes och genom de flesta ombuden gick det som en flodvåg av befrielse när han valdes till socialdemokraternas partiordförande. Hans installationstal överraskade genom att lyfta fram kulturen redan i öppningen. Och därefter rörde han vid flera av de brännande frågor som hans parti inte på länge vågat tala öppet om: Blev allt bra med avregleringarna? Ska vi vara nöjda med pensionsuppgörelsen? Det märkliga var att den man som då klev fram knappast såg sig själv som det minsta ”vänster”.
På sätt och vis var han den siste gråsossen, formad av tiotusen möten på basnivå, och alltid – han är det fortfarande – obrottsligt lojal mot partiet. Men vänster? Nej. Jag hade själv skällt på honom i en artikel om försvarspolitik bara några veckor tidigare.
Men så blev det: Juholt utlöste en massa förhoppningar hos partimedlemmar och vanliga väljare som nästan hade glömt att sådana känslor av förhoppningar var tillåtna eller ens möjliga. Samtidigt blev han ett spöke för den högra delen av det socialdemokratiska partiet, de som hade hoppats på att Mona Sahlin en gång för alla skulle modernisera partiet och redan från början ogillat tanken på Juholt som S-ledare. På kongressgolvet intervjuades jag efter talet av SVT. Bredvid mig stod Peter Wolodarski, som såg smått chockad ut efter Juholts tal och de ovationer han nyss fått bevittna. Jag tror faktiskt att marken skakade till under denne liberale debattör.
Men från dag ett startade sedan ett lågintensivt drev på landets alla borgerliga ledarsidor. Ett halvår senare skulle det övergå i ett högintensivt drev – som saknar motstycke i svensk mediehistoria – också från nyhetsredaktionerna. Dessa mediedrev livnärde sig i hög grad från läckor från den där högerfalangen inom S. Juholt hamnade i ett trefrontskrig: Han fick kämpa mot partihögern, mot medierna – men också mot sig själv, eftersom han gjorde en rad misstag. Misstagen blev desto fler på grund av att han klev in i partiledarjobbet som något av en främling: Ingen fungerande stab och omgiven av folk som sörjde Sahlins avgång. Det glömdes snabbt att S opinionssiffror före hyresskandalen – som för övrigt inte var någon skandal – var på väg över 35 procent.
Det centrala påståendet i Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan är egentligen detta: Här är ett parti som tagits som gisslan av partiets högerfalang. Visserligen har Suhonen intressanta resonemang om hur komplex höger-vänsterskalan verkligen kan vara inuti ett parti. Men vad Håkan Juholt gjorde var att för ett ögonblick väcka helt andra sidor av socialdemokratin till liv, sidor som inte synts sedan Olof Palmes dagar.
Att det misslyckades tror jag ytterst inte alls beror på den där högerfalangens inflytande, utan på att den nödvändiga basen för partiet helt enkelt inte längre existerar. Palme bars fram av en medlemsrik och vital folkrörelse. Den var nästan borta när Juholt tog över. Entusiasmen på Stockholm Waterfront kongresscenter, då Juholt valdes, bars aldrig vidare. För Palme fanns en helt annan kanal vid sidan av medierna att få ut budskapet genom: en vittförgrenad social rörelse.
Den stora invändning jag har mot Daniel Suhonens bok är därför att han hyser förhoppningar om att det socialdemokratiska partiet skulle kunna vara något radikalt annat än det är – numera ett i det närmaste helt socialliberalt parti. I den meningen är Suhonen en oerhörd romantiker och det ger hans text en enorm styrka. Han kartlägger maktstriderna, som han själv är inblandad i genom uppdraget som Juholts talskrivare, och hans långa perspektiv på partiet – från August Palm till idag – ger boken ett märkligt episkt drag.
Vilka konsekvenser kommer hans bok att få för det socialdemokratiska partiet? Den nuvarande partiordföranden Stefan Löfven är faktiskt den som går stärkt ur Suhonens elddop; han ställde aldrig upp på den interna mobbingen av Juholt. Men inget tyder på att någon av partiets ledande företrädare har någon som helst lust att diskutera boken. Alltför många i partiets ledning skulle förlora på det.
Jag hoppas att Suhonens bok kan bidra till att ärerädda en politiker som blev så hånad och så jagad som ingen svensk politiker i modern tid. Men om partiet helt lägger locket på i dessa frågor tror jag det missar ett kanske sista tillfälle att revitalisera sig åtminstone något. För när detta mer och mer socialliberala parti nu går in i eventuella blocköverskridande samarbeten – utan någon idépolitisk debatt – riskerar det att mista det sista av sin själ och slutligen reduceras till danska nivåer.
Jag föreslår en dagslång offentlig hearing med Stefan Löfven som ordförande och alla ledande socialdemokrater på plats, inklusive Suhonen själv och Juholt. Av Suhonens bok kommer det att göras en teaterpjäs till våren. Men en hearing – sänd också i alla tänkbara mediekanaler - skulle slå alla publikrekord.
