Visst finns det hopp i klimatfrågan! Låt oss inte glömma det, när vi nu står inför det bisarra faktum att Sverige, samtidigt som klimatkrisen skenar, får en regering formad av partierna med minst ambitiös klimatpolitik. 

Man kan bli nedstämd. Man kan bli rädd. Själv upplever jag ett närmast fysiskt tryck över bröstet när jag läser aktuella rapporter som visar kurvor över hur snabbt och hur kraftigt utsläppen måste fasas ut om uppvärmningen inte ska nå högre än 1,5 grader. Växthusgaserna ackumuleras ju – så vi vet att utrymmet vi har kvar är mycket litet – och ju längre vi väntar, desto snabbare måste omställningen gå.

Men så läser jag en bok, som utkommit i dagarna, som vänder rädslan till hopp, en bok som diskuterar strategi för en röd-grön folkrörelse, från ett forskarperspektiv – och aktivistperspektiv. Det är humanekologen Rikard Hjorth Warlenius (som även medverkat återkommande i ETC nyhetsmagasin) som ger sig i kast med att analysera frågan om klimatet, tillväxten och kapitalismen.

Som utgångspunkt sätter han upp fyra hypoteser i ett tankeexperiment. Samtliga hypoteser har starkt forskningsstöd, och alla kan visa sig vara sanna. Men om de visar sig vara det har vi ingen möjlighet att stoppa klimatförändringarna i tid:

1. Koldioxidutsläppen behöver minska radikalt om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar.

2. Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp.

3. Kapitalism är otänkbar utan ekonomisk tillväxt.

4. Kapitalismen kommer sannolikt inte att falla inom den tidsram vi har på oss för att åstadkomma en drastisk utsläppsminskning.

Syftet med boken är därför att finna den svagaste länken i kedjan och utifrån det, förhoppningsvis, kunna bygga en trovärdig argumentation för klimatomställning. Den länk han finner svagast är hypotes nummer två. Det leder honom till en strategisk, instrumentell syn på tillväxt (samtidigt som han också inser att tillväxt är djupt problematisk på lång sikt).

Om vi accepterar premissen att ”Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp” är den svagaste länken av de fyra hypoteserna, menar Hjorth Warlenius att vår bästa chans att kortsiktigt klara klimatomställningen är genom kombinationen statlig planering och massiva investeringar – som sannolikt leder till fortsatt tillväxt. 

Det innebär att av de tre dominerande inriktningarna i synen på den nödvändiga omställningen: grön tillväxt, nerväxt och grön ny giv hamnar vi i vad han kallar en slags mainstream grön ny giv, den plats i utrymmet mellan nerväxt, ekosocialism och grön tillväxt som borde ha den största potentialen för att klara klimatomställningen.

Han skisserar därefter en politisk kritisk klimatrealism som grund för politiskt handlande under klimat­omställningens tid.

Genom begreppet populism (i bemärkelsen de mångas intressen i relation till elitens) för Hjorth Warlenius en diskussion om hur en politik som har förutsättningar att nå klimatmålen kan gestalta sig: en politik som både är tillräckligt kraftfull för att åstadkomma den snabba omställning som krävs och som kan vinna stöd av en tillräckligt stor del av befolkningen för att vara genomförbar – samt hur ett politiskt block kan skapas för en omställningsagenda.

Här finns många konkreta förslag, som till exempel en flygskatt som blir individuellt högre för varje flygresa – och mycket annat. Och mobiliseringen handlar om att miljörörelsen inte får bli en smal kyrka där bara de som själva lyckas ställa om sina liv är välkomna, och för att inte de många ska bli förlorare när kolgruvor, cementfabriker och oljeraffinaderier stängs, behöver omställningen tryggas för dem. Bland annat genom en statlig jobbgaranti.

Jag läser, och sakta lättar trycket över bröstet. Här finns strategier, här finns en analys av hur det skulle kunna vara möjligt. 

Vi röd-gröna är i politisk opposition nu. Och vår uppgift är enorm. För hur vi lyckas i vår mobilisering de kommande åren är faktiskt avgörande för planetens framtid. 

PS: Boken ”Klimatet, tillväxten och kapitalismen” är utgiven av Verbal förlag.