Det skickar en klar och tydlig signal när stöd sträcker sig så långt att människor sträcker sig ner i fickorna för att visa solidaritet – på några få dagar strömmade 1,5 miljoner kronor in till strejkkassan. Framför allt borde signalen säga något till den svajiga politik som står bakom beslutet om att avveckla tågvärdarna: här går smärtgränsen, det är dags att backa.
Pendelförarnas aktion ingår också i en bredare trend som sveper över Europa. Vid sidan av breda och omfattande protester och strejker i Frankrike upplever Storbritannien den största strejkvågen på 50 år. I Grekland pågår en politisk kris, en minister har avgått och landet har lamslagits av strejker och massprotester efter den allvarliga tågolyckan i slutet av februari. I Portugal har bland annat 150 000 lärare tagit till gatorna medan en rad andra yrkesgrupper lagt ner arbetet. I skrivande stund har också tyska fackförbund varslat om att stoppa tåg- och flygtrafiken, i Norge pågår en historisk storstrejk och en utdragen konflikt inom den europeiska flygbranschen utlöser varningar inför semestrarna.
Strejkvågen är inte särskilt svår att förstå. Pandemin, invasionen av Ukraina och den utdragna inflationen har stöpt om det politiska och ekonomiska landskapet. Efter decennier av nedskärningar klarar människor inte av reallönesänkningar, försämrad arbetsmiljö och bristande samhällsinfrastruktur. Priskrisen fördjupar smärtan i samhällskroppen och ställer den ekonomiska konflikten på sin spets.
Det bryter mot den trend som Joshua Clover ringade in 2016 i ”Riot. Strike. Riot: The new era of uprisings”. Clover driver bland annat tesen att avindustrialiseringen av väst pressat tillbaka fackföreningsrörelsen och minskat strejkens politiska bäring. Istället antar den hypermoderna proteströrelsen formen av upplopp. På global nivå har strejkerna, trots stadigt ökande klyftor, minskat sedan 80-talet. Rörelser/händelser som Occupy Wallstreet, Tahir-torget, Gilets jaunes och Black lives matter har också bekräftat Clovers spaning.
Styrkan hos den här typen av rörelser/händelser är bredden i upproret. Med blygsam organisering kan de snabbt mobilisera miljontals människor. Svårigheten kan vara att bygga någonting bestående.
Vad vi nu ser är någonting helt annat. Strejken antyder ett trendbrott där arbetare i allt högre utsträckning ingriper för att försvara arbetsförhållanden, löner och pensioner – med eller utan fackets välsignelse. På flera håll mobiliserar den även yngre, samlar till omfattande massdemonstrationer och andra solidaritetsyttringar. Något som märks även i Sverige där bland annat Extinction rebellion uttalat sitt stöd för pendelförarna.
Det här utgör en viktig mottrend mot den uppgivenhet som den radikala högern satt i system att exploatera och omsätta till politiskt inflytande. Hur långt den europeiska strejkvågen räcker är oklart, men den har potential att göra avtryck inom vänstern under lång tid framöver.
Kanske kan vi förstå pendelförarnas vilda strejk som en eruption när borgfreden på arbetsmarknaden inte klarar av att härbärgera grundkonflikten mellan arbetare och arbetsgivare. En slags säkerhetsventil.
Frågan är om strejkvågen är en enstaka händelse eller om landskapet håller på att skifta. Jag hoppas på det senare.