Det är en förunderlig tid. Sverigedemokraterna i Kalmar tog på några dagar steget från att vilja stoppa en sagostund med män i drag till att vilja rensa bort precis allt ”sexualiserande material”. Det säger den lika surrealistiske som obehagliga kommunpolitikern Jonathan Sager till högerextrema husmediet Samnytt. Han utvecklar:
– Vi kommer att kartlägga allt opassande material på Kalmars bibliotek och förskolor och när vi gjort det kommer vi driva igenom ett förbud mot dessa.
Han är inte mer än 20 år men den fascistiska metoden verkar han redan kunna. Den kommer väl med partiet. Och medan vi andra hör begreppet ”entartete” eka från historiens avgrund, flyttar just nu sverigedemokrater in på maktpositioner i kommun efter kommun.
Det är där det kommer att ske först.
Läsare mejlar panikslaget från Gävle där SD-politiker ska sitta ordförande för både Folkteatern och Länsmuseet. Vad kommer hända?
Tyvärr vet vi exakt vartåt det barkar.
SD är många saker, men de är inte förslagna.
SD hatar allt som har med hbtq att göra, inte ens Putin kan matcha deras ängsliga heterofixering.
SD hatar allt som har med feminism att göra.
SD hatar allt som utforskar att det finns en värld utanför Sverige – förutom möjligen Thailand, Ungern och Polen – och många kulturer här i Sverige.
SD hatar allt som påtalar rasism, för det finns ingen rasism. Jo, kanske mot svenskar, men aldrig annars.
SD hatar allt som alstrar en mer komplex idé än att nationell idenitet skulle formas ur blodet och jorden och Mattias Karlssons fäbodlajvande och stångstötning.
Sammantaget är det en formel för en revolutionär kulturpolitik.
SD vill dränera träsket. Ut med vänstern, liberalerna och mångfaldskonsulterna. Kasta varje batikkärring hela vägen till Arbetsförmedlingen. Kvotering är för bögar. Armlängds avstånd är för impotenta.
Det börjar lokalt.
Kulturkrig på riktigt.
Så var det redan innan valet vanns och regeringen blev blåbrun.
”De använder biblioteken som någon form av testverksamhet för att se hur långt man kan pressa in sin egen agenda inom den lagstiftning som finns”, sa en bibliotekarie till Dagens ETC i fjol.
Och att låtsas som om det här kunde man aldrig ana, att de faktiskt skulle göra så här, vara extrema och repressiva och snävsynta och intoleranta…
Det är penibelt.
I maj åkte dåvarande Riks-programledaren Rebecka Fallenkvist till Rinkeby för att intervjua SD:s dåvaranade rättspolitiske talesperson Tobias Andersson. Han intygar att han vill se en folkräkning medelst ”gryningsräder”, där hela bostadsområden stängs ner och gås igenom.
Nu börjar det klippet spridas igen.
”Börja med den lågt hängande frukten”, säger Andersson.
Men vad gör han? Hur kan han?
Ännu en gång denna eviga chock över att ett parti faktiskt uttrycker den politik som det sedan länge aviserat att man vill genomföra.
Det håller inte.
SD har aldrig varit fåret i ulvakläder.
Nu är det december.
Tidösverige samlar andan för nästa omgång av att islamister och wokister förstör julen.
Fallenkvist tar igen sig på en undanskymd reträttpost inom partiorganisationen – istället för att arbeta för den av partiet ägda och finansierade propagansatsningen Riks – efter att ha kallat Anne Frank ”sedeslös” och ”kåtheten själv”.
Som om det kanske, kanske går att skrapa fram något finare och bättre.
Under påverkansoperationer, hundratals politiker som blir påkomna med rasism och nazism, partiledningens egna utspel om muslimer och klimatkrisen, eller den öppet totalitära hållningen gentemot fri kultur och fria medier.
Men nej, det finns inget annat.
Sluta hoppas.
Om nu någon på allvar gör det bortom politikens scharader.
Gör motstånd istället.
Varje bok vi räddar från SD:s långa vitmaktfingrar är en seger.
