Så kände i alla fall jag det, och jag vet att det var likadant med flera av mina dåtida kollegor i branschen…
Årets Almedalsvecka består av fem dagar där det bara är Magdalena Andersson och Per Bolund som får en egen dag. I övrigt innebär årets modell att arrangörerna slår två flugor i en smäll – ett parti på förmiddagen och ett på eftermiddagen.
Trots att Almedalsveckan nådde sin peak för några år sedan – jag tycker mig höra fler suckar än förväntningar från journalister som ska dit – är den för det interna partimobiliserandet en mycket viktig vecka. Partiledare och språkrör ska inte bara se fräscha ut i medierna utan ingjuta styrka i medlemmar.
Dessutom, vilket i år är mer utpräglat än vanligt: utåtriktat handlar det inte bara om att försöka vinna sympatier utan än mer att inte skrämma bort väljare. Flera partier har en svår balansgång att gå. På hal lina.
Kanske är det marigast för Centerpartiet som plötsligt närmar sig fyraprocentspärren – idén om Mittens rike visar sig vara svårmanövrerad, vilket ju inte är så konstigt eftersom partiets ekonomiska politik ligger extremt till höger samtidigt som man hellre samarbetar vänsterut.
När dessutom skogspolitiken kommit att bli allt mer debatterad så har Annie Lööf ytterligare balansproblem där varje snedsteg kan leda till tappade röster – alltför hårt stöd för skogsägarna medför att man fortsätter att tappa miljöengagerades förtroende, minsta flirt med de som är engagerade i biologisk mångfald riskerar tapp i andra änden.
Och mitt i detta försöker inte bara SD utan också KD lansera sig som landsbygdens parti. Med Ebba Busch som ivrig jägare som på Youtube längtar efter att få skjuta unga dovhjortar som ligger i solen… Och SD som lovar att priset på bensin och diesel till epatraktorer ska sänkas.
Tur för Centerpartiet att man är Europas rikaste parti som i vart fall kan köpa sig en tjock lina att balansera på – tjock lina i form av att kunna pumpa ut reklam i tv, radio, tidningar och sociala medier. Vore Centerpartiet lika fattigt som Liberalerna vore partiets riksdagsmedverkan över.
Strategerna i Miljöpartiet har det inte heller lätt, de har år efter år försatt partiet i en allt mer utsatt position genom att i många år sudda ut sin egen ideologiska profil för att lättare fungera i regering.
I strategin tycks dessutom ingå att blunda för hur partiet (ofta orättvist) uppfattas – när partisekreteraren idogt, månad efter månad, meddelar att hon inte är oroad över dåliga opinionssiffror är det minst sagt verklighetsfrånvänt. Det väcker inte ens känslan hos människor att vilja hjälpa partiet kvar. Lägg till att språkrören har så låga förtroendesiffror.
Miljöpartiets största tillgång är nog att Magdalena Andersson gång på gång betonar och bedyrar hur viktigt det varit med Miljöpartiet i regeringen, det är tack vare det gröna partiet som ”stål-utan-kol” och liknade kommit igång. Vilket är helt sant. Andersson behöver dessutom MP för att kunna bilda regering.
Miljöpartiet har också Nooshi Dadgostar (V) som trogen valarbetare genom att hon gjort upp med borgarna om sänkta skatter på fossilt. Under mina år som politiskt intresserad har jag inte sett något liknande förtroendefall hos miljöengagerade sedan Torbjörn Fälldin laddade kärnreaktorer trots heliga löften om motsatsen.
Och nog fick MP stöttning genom att miljörörelsens röst i Vänsterpartiet (Jens Holm) valde att lämna uppdraget som sitt partis klimatpolitiske talesperson.
Att ledande opinionsbildare som Göran Greider meddelar att han överväger att kanske rösta på MP, att DN:s kulturchef Björn Wiman försvarar MP mot den senaste tidens hysteriska angrepp är också en hjälp. I själva verket så trycks partiets starkaste kort vara sympatier från icke partianslutna.
Hur som helst, både C och MP behövs i riksdagen för att förhindra att den stora olyckan är framme.