Regeringen och utredningar är en strulig relation och jag kan tänka mig att det lockar att helt enkelt göra slut. Det verkar i alla fall Timbro vilja, och vi vet ju att avståndet mellan dem och regeringskansliet är i princip noll.

I en debattartikel i SvD menar Timbros Adam Danieli att utredningar blivit ett hinder för effektiv lagstiftning. Det är förstås inget sammanträffande att utredningar ifrågasätts först nu, när det är Tidöpartiernas våta dröm om en polisstat som fördröjs.

Men det är denna iver som visar varför utredningar, remissinstanser – och den lika bortglömda men viktiga komponenten folklig förankring – behövs.

Danieli gick nyligen i taket över att 17 organisationer uttryckte sin oro över att Tidöpartierna urholkar demokratin. Motargumentet löd ungefär ”det går sämre för Turkiet och Ungern”. Inte jättestarkt, kan jag tycka. 

Ingen påstår att Sverige är mindre demokratiskt än Turkiet och Ungern. Och givetvis är det mycket som fungerar bra här. 

Men Sverige blev inte fungerande, eller demokratiskt, av en slump. Att grundligt undersöka konsekvenserna av det man planerar att införa är en bärande vägg i det demokratiska bygget.

Nutida demokratier faller inte i plötsliga statskupper. De dör långsamt, av gradvisa förändringar. Kanske trodde du att ditt hjältedåd skulle vara spektakulärt. Men nej, det är något så banalt – så svenskt! – som att försvara utredningarnas existens.