I många år har jag gått och välvt planer på att fälla en hög dubbelhägg som stod på vår gård. Den var så pass hög att tanken kunde gå till en gotisk katedral med spetsiga tornspiror. Träd på gårdar och i bebyggelse ska fällas innan de blir så stora att de nästan är omöjliga att fälla; det är som med banker - de bör inte bli så stora att samhällskriser utlöses när de faller. Men det blev aldrig av att fälla dubbelhäggen.
Så togs den av en vårvinterstorm. Den ena spiran knäcktes på mitten och kronan rasade ner över uteverandan. Den andra bröts vid foten, föll mot verandan och bröt sönder delar av den. Mitt älskade valnötsträd som står intill klarade sig med ett nödrop. Smällen när det inträffade var så hög att grannarna märkte av det.
Jag var inte där när det skedde, men grannen tog sin motorsåg och kapade själva stammarna som dock blev hängande över verandataket. När jag väl själv stod inför olyckan en långfredag, stod jag inför ett enormt virrvarr av ris, tjocka grenar och brutna stammar. Ett enda träd, visserligen en dubbelhägg, och så allt detta: När trädet stod upprätt mättes det mot en ändlös himmel. Nere på jorden såg man hur mycket biomassa det rymde.
Det har alltid varit känslan också när jag själv fällt träd på gården: En stor tall kan ta en vecka att till slut helt få bort, trots att själva fällningen bara tar tio minuter om det går bra.
Det som i själva verket inträffade när dubbelhäggen föll var att den slutligen blev en - individ. Jag har stått på kalhyggen och sett skogsmaskiner bita av sjuttioåriga träd som om de vore tandpetare och processa ett enda träd på några minuter. Massdöden ser egendomligt enkel ut. Svamparna som råkar illa ut vid avverkningen säger ju ingenting. Fåglarna har flytt. Småkrypen som gärna skulle livnära sig på fallna stammar hinner inte göra det innan trädet blivit virke, flis, massaved.
Inför en enda hägg kan man plötsligt känna sig nästan maktlös. Häggen är fantastiskt vacker när den blommar i maj i stora vita snöfall. Häggen är försommarens budbärare. Men hägg brakar lätt ihop i hårda vindar. I extremvädrens tid är det som om vartenda träd i städer, byar och när de står nära hus också blivit ett slags varningsskyltar: Se upp, jag kan falla när du minst anar det.
Ingen skogsmaskin kan kallas in för att få bort den fallna häggen från uteverandan. En skogsmaskin skulle döda också valnötsträdet. Hägg är också ett jävla träd. Långa, sega grenar som liknar ormar. De kan ge dig plötsliga piskrapp. När man sågar i den frigörs en stark, frän doft, som av bittermandel. Som ved anses den rätt värdelös. I dagar kapar jag grenar och släpar ris ut på ängen.
Ordet natur har latinsk rot. Ordet betyder ursprungligen födelse men numera står det väsentligen för två saker: Den materiella världens helhet (minus det som människan tillfört denna värld) eller någontings inre väsen, någots ”natur”. I Antropocens tidsålder är det som om ordet råkat i sken när vår art påverkat praktiskt taget allt i biosfären och jordskorpan.
Det är nyttigt att med en yxa och en såg stå inför ett enda träd och kämpa med det. Två individer möts, jag och trädet. På något sätt blir vi då ändå jämlikar. Det mildrar mitt släktes hybris inför det vi kallar naturen.
För några månader sedan blev det ett väldigt liv när E6;an kollapsade i södra Sverige. Trafikverket ställdes till svars. Det var förstås rätt. All infrastruktur är underinvesterad i detta land. Men det var något annat som gnagde i mig när räddningsinsatsen fick så hård kritik.Det är som att vi utgår från att naturen aldrig får stå i vägen för något. Bilar ska alltid fram. Naturen ska vi i denna moderna tid kunna hantera.
Till och med när jordplattorna vrenskades 2004 i Indiska oceanen och utlöste en tsunami och dödade över tvåhundratusen människor, var det om som om detta naturfenomen i sig egentligen var betydelselöst. Trots att skalvet till och med rubbade jordaxeln, så var det misstagen i räddningsinsatsen som helt stod i centrum: Naturen själv var en tråkig bakgrundsfaktor.
Nu är det jag och en enda hägg. Det är som att den har ett budskap till mig.
