Det kan tyckas märkligt att frågan återigen väcks till liv trots att det redan finns kompromisser på området och att Sverige redan gått från att ha de generösaste flyktingreglerna i EU till en av de stramaste. 

Men i flera debattartiklar och på sociala medier dras en konfliktlinje upp mellan invandring och välfärd. Vit arbetarklass mot migranter. 

En sak som förenar de drivande i debatten är att de ekonomiskt stått till höger inom Socialdemokraterna. De har inte varit främmande för avregleringar, privatiseringar och låga skatter. 

Därför är det inte förvånande att det gänget hellre säger stopp till flyktingar än att på riktigt ompröva den egna högerekonomiska åtstramningspolitiken.

Först ut var Jimmy Jansson, kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna. I somras fick han igenom sitt tiggeriförbud i kommunen. Polisen utfärdar numera tillstånd som gäller i tre månader och kostar 250 kronor varje gång man ansöker. 

Men han är ändå inte nöjd. Han vill se ännu hårdare linje mot fattiga människor, det ska bli en förlustaffär för dem att tigga. För några veckor sedan lanserade han därför idén om att tvinga tiggare att ansöka om ett nytt tillstånd för varje dag de ber om hjälp.

Under augusti gick han ett steg längre. I ett långt inlägg på Facebook och en intervju i Aftonbladet propagerade han för att Socialdemokraterna ska strama åt migrationen ännu mer, rättigheter för asylsökande minskas och språktester för medborgarskap införas. 

Man kan tycka att det redan finns ett parti som driver dessa frågor, att det hade varit smartare att lansera något eget. 

Debatten drivs också på från partiets tankesmedjan Tiden och deras tidskrift med samma namn. I en debattartikel i Dagens Nyheter i juni krävde Daniel Färm, chef för tankesmedjan, en ”linje 2” i asyl- och migrationspolitiken där möjligheten att söka asyl vid Sveriges gränser i praktiken försvåras och fokus läggs på att ”hjälpa flyktingar i närområdet”. Sedan dess har det kommit flertal inlägg på sociala medier och på debattsidor. 

Frågan fick dock ordentligt spinn när ministern Ardalan Shekarabi också hakade på det nationalistiska tåget. 

Nyligen besökte han Alvesta och upprördes över segregationen som han såg där. Efteråt tog han till Facebook där han listade nio punkter som han menar är åtgärder. Den första och viktigaste insatsen är att ”hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer”.

Inlägget kommer från en person som inte bara fått en chans, utan två, i asylprocessen. När han kom till Sverige som flykting 1989 tillsammans med sin mamma och storebror hade svenska socialdemokratiska regeringen precis skärpt migrationspolitiken genom det så kallade Luciabeslutet. Det blev svårare för asylsökande som Shekarabis familj att få stanna.

Efter att familjen fått flera avslag beslutade hans mamma att leva som gömd tillsammans med sin yngste son. År 1991 blev det maktskifte och den moderatledda regeringen signalerade lättnader i migrationspolitiken.

I oktober samma år tog dåvarande Statens invandrarverk ett nytt beslut och familjen beviljades uppehållstillstånd av humanitära skäl. 

Det är svårt att låta bli att undra om Ardalan Shekarabi själv hade fått stanna om han hade sökt asyl i dagens Sverige?

Faktum är att Shekarabi är levande bevis på hur bra det kan gå för flyktingar. Han och många andra med samma bakgrund visar att man i Sverige kan gå från att vara gömd till att bli minister, kanske till och med statsminister.

Många av oss håller upp barnomsorgen, äldrevården, vi kör bussar och städar. Vi är forskare och vi är fattiga, en del blir kriminella och andra gifter sig med kungen. 

Visst säger många socialdemokrater som är ute och vevar att de tycker att det ska byggas fler bostäder och att man ska stärka skyddet för arbetare på arbetsmarknaden, men någon konkret politik syns inte till. För att inte tala om förslag som faktiskt kostar pengar. 

Kanske sparkar dessa socialdemokrater hellre neråt mot invandrade än uppåt mot den ekonomiska politiken där finansministern Magdalena Andersson driver en kompakt åtstramningslinje. 

Sverige har den lägsta statsskulden i hela Europa. Finansministern har hellre sparat ”i ladorna” än investerat i en välfärd som nu vittrar sönder från alla håll. 

Fram till 1980 minskade inkomstskillnaderna i Sverige men sedan dess har ojämlikheten ökat stort. OECD, LO med flera pekar alla på samma sak. Det är den ekonomiska politiken som ökat skillnaderna mellan människorna.

Det är den som sliter sönder vårt samhälle.

Inte invandringen. 

Men för Jansson och andra som nu hetsar grupper mot varandra stavas lösningen på trångboddheten och andra sociala utmaningar i Sveriges kommuner en stramare migrationspolitik. 

Inte ökade offentliga investeringar, inte något förslag på att Sveriges allt fler superrika ska betala några tusenlappar mer i skatt.