Ja, rösträttskampen var en klasskamp. Och även om andelen män med rösträtt till andra kammaren ökade i och med att inkomstnivån i samhället ökade så hade inte alla män rösträtt. Jag vet inte varför de som påpekar detta tror att feminister inte vet det. Anledningen att det fanns en allmän rösträttsrörelse var ju för att ge även återstoden av männen denna rätt.
Jag säger ”männen” för det var vad som var prioritet. Parallellt med den allmänna rösträttsrörelsen fanns därför en rörelse för att ge kvinnor rösträtt. Även om det fanns överlappningar mellan dem så var de två rörelser. Därför att kvinnorna förstod att ”allmän rösträtt” inte automatiskt innebar alla människors rösträtt.
Från den vänster som var för kvinnlig rösträtt fick kvinnorna veta att de skulle vänta ”på sin tur.” Att män skulle få rösträtt först var självskrivet, liksom att värnplikt är mer meriterande för rätten att rösta än, säg, att ta hand om nästa generation. Så ser nämligen rättvisa ut i ett patriarkalt samhälle.
Och det är vad som är skillnaden i historien om manlig och kvinnlig rösträttskamp, även om det tydligen i dag finns de som vill påstå att det inte finns några skillnader.
Här är en annan stor skillnad: Kvinnor var de enda som saknade rösträtt på grund av sitt kön.
Debatten om mäns rösträtt fokuserade inte på att alla män, i sin biologiska konstruktion, var olämpliga att ägna sig åt politik. Motståndarna mot kvinnlig rösträtt använde argument som att kvinnors ”känslor och idéer” skulle betyda att viktiga politiska frågor som industri och handel hamnade i skymundan. Kvinnor ansågs olämpliga för och ointresserade av politik, och de som drev frågan ansågs vara en liten minoritet kvinnor som inte representerade majoriteten av sina systrar. Rösträttskvinnorna hånades som extrema, okvinnliga, homosexuella. Det uttalades oro att männen – ve och fasa – skulle tvingas ta hand om hemmet och andra typiska kvinnosysslor om kvinnorna fick makt.
Hmm. Föreställningar om ”manligt” och ”kvinnligt” som lyfts fram som biologiska sanningar. En syn på feminister som okvinnliga, fula och homosexuella. En rädsla för att män ska tappa makt och att män ska bli ”som kvinnor”. Visst låter det rysligt bekant?
Är vi så mycket bättre idag än motståndarna mot kvinnlig rösträtt var för hundra år sedan? Även om de flesta idag skulle säga att kvinnlig rösträtt är en självklarhet, har argumenten egentligen förändrats så mycket? I dag vet vi till exempel att det finns mer än bara två binära kön, och ändå slås man av att samma argument tuggas om och om igen i alla diskussioner om ”manligt” och ”kvinnligt”.
Männen inom politiken såg det inte som en självklarhet att bidra till att släppa in kvinnor och stötta dem, utan deras låga deltagande användes snarare som ett bevis på deras ointresse. Forum för kvinnor att dela kunskap och stöd med varandra blev därför en viktig del av kvinnorörelsen, och är så fortfarande. Man behöver inte vara för könskvotering för att se att argumenten om att kvinnor själva ”väljer bort” maktpositioner, vissa yrken, och utbildningar (utan någon som helst analys av historia, normer, förväntningar osv) snuddar obehagligt nära hur man en gång argumenterade mot att kvinnor skulle få rätt att rösta och delta i val.
Pionjärer är alltid viktiga men det är inte enskilda individers ansvar att förändra samhället. Det är allas vårt.
Titta på hur företag indelar sina barnavdelningar i saker flickor tros intressera sig för och saker pojkar tros intressera sig för. Nej, det behöver inte skrivas ut för att räknas – vi har alla en kollektivt inlärd vetskap av vilka könsmarkörer som förväntas tillhöra vilket kön, och den inlärda vetskapen måste vi antingen utmana eller så kommer vi att ge den till nästa generation. Vi bestämmer.
Det är inte tre-fyra-åringars ansvar att utmana hela samhällets föreställningar om vad det betyder att vara flicka respektive pojke. Det är vårt. Allas vårt.
Sociala förändringar kommer genom att vuxna människor argumenterar för eller emot denna förändring, med fakta och analyser. Att enbart hänvisa till ”hur det ser ut” eller vad folk ”väljer” är en återvändsgränd. Vad skiljer annars oss från de som för hundra år sedan påstod att kvinnor har mindre intresse för politik på grund av sitt biologiska kön? Varför är rösträttsmotståndarnas argument och syn på könen så oroväckande lika de argument man kan se och höra idag?
Kanske vi alla borde ställa oss frågan: Om du varit med då, hade du varit en av de som slagits för kvinnors rätt att rösta, eller hade du varit en av de som hänvisar till ”skillnader” mellan könen samt hånat de som ville pusha dessa gränser?
