Kriminaliteten har lagt sig som ett mörker över Sverige. 

Urspårade gängkonflikter, ungdomar som utför beställningsmord, nätverk som infiltrerar de mest grundläggande institutionerna. Det har blivit vardagsmat, en notis om dagen, men jag kan aldrig vänja mig vid det. En människas död ska inte passera obemärkt.

Svaret från politiken har varit enhälligt: hårdare straff. Och kanske är det nödvändigt, åtminstone under en period. En expert som Dagens ETC pratat med berättar att hon ändrat uppfattning i frågan i takt med att våldet eskalerat. Men det är en förödande strategi att bara höja straffen. 

För det första får det snabbt en ytterst konkret påverkan på häkten och anstalter. 

I fjol beslutade Kriminalvården att intagna på anstalter ska få dela rum så länge det är mer än sex kvadratmeter stort, trots att det bryter mot Europeiska tortyrkommiténs rekommendationer. På anstalten i Kalmar är det numera standard att två intagna delar på små rum utan handfat och toalett.

Även på landets häkten är situationen ansträngd, inte minst för barn. Regeringen har varit tydliga med att de vill att unga i högre utsträckning ska dömas till fängelsestraff i stället för slutenvård, och man har öppnat för att sänka straffmyndighetsåldern. Men redan nu sitter fler barn i häktet än vad personalen kan hantera. 

Mänskliga rättigheter raderas inte ut för att man begått ett brott.

Det leder till att Sverige bryter mot häktningslagen, enligt vilken barn har rätt till fyra timmars bruten isolering om dagen. På grund av resursbristen lyckas man inte alltid följa reglerna: i april-maj i år fick 41 procent av häktade barn mindre än de fyra isoleringsfria timmar de ska ha. Och trängseln syns även här, vilket har lett till att häktade får dela cell och sova på madrasser.

De som vurmar för hårdare tag menar kanske att det är något man som brottsling – även om man inte blivit dömd än – får leva med. Men mänskliga rättigheter raderas inte ut för att man begått ett brott.

Trängsel på anstalterna innebär dessutom sämre förutsättningar för rehabilitering. Om man nu vill minska kriminaliteten i samhället borde man väl rimligen vilja motverka återfall hos de som dömts för brott – och arbeta för att färre blir kriminella från början?

Men ensidigheten i frågan har lett till att väsentliga delar av kampen mot kriminaliteten – rehabiliterande och förebyggande åtgärder – halkat efter. Att införa hårdare straff utan att parallellt arbeta för att människor aldrig ska hamna i kriminalitet, och för att de som gjort det ska kunna ta sig ur den, är inte att brinna för ett tryggare samhälle. Det är populism på gränsen till fascism. 

Jag tänker särskilt på barnen. Hur påverkas de av långa fängelsestraff, som Tidöpartierna vill ska bli vanligare för unga kriminella? Det kan inte vara svårt att enas om att ingen vinner på att barn isoleras i häktet. Och långa fängelsestraff utan rehabilitering kan vara förödande för unga. 

Redan nu är rehabiliteringsåtgärder en bristvara, och med allt hårdare straff lär situationen knappast ljusna. Ungdomar som dömts till fängelsestraff riskerar dessutom att utveckla en kriminell identitet – och det är ju faktiskt helt i linje med samhällets syn på snedsteg som permanenta. Men det är förödande: de som hamnat fel måste ju få en chans att hitta rätt.

Regeringen älskar att peka på Danmark och säga att deras högre straff fungerar så bra. Men man är tyst om att grannlandet också satsar på förebyggande åtgärder, eller egentligen: ett fungerande samhälle.

”Det man gör i Danmark är att man arbetar brett, inte bara genom kriminalpolitiken utan även genom bostads-, skol- och migrationspolitiken. Det är det som gör att man har mindre gängkriminalitet och mindre våld i Danmark”, säger kriminologen David Sausdal till SVT.

Hur fick vi ett samhälle där unga människor står i kö för att döda?

Det är ingen nyhet att nyliberalismen har trasat sönder fundamenten som gör ett samhälle tryggt, inte minst skolan. Vill man minska kriminaliteten – och inte bara låsa in människor tills varje byggnad är en anstalt – måste man sluta privatisera varenda partikel av omsorgen, och börja investera i det gemensamma igen. 

I ett SVT-inslag den 27 augusti sa Peter Allheim, kommissarie vid Noa, en sak som fastnade i mig: “Det står barn i kö för att mörda andra människor för en ganska ringa summa pengar”. Sådana brott förtjänar förstås rejäla straff. Men den viktigaste frågan ställs inte: hur fick vi ett samhälle där unga människor står i kö för att döda?

Kön kommer inte att avta för att de längst fram spärras in – den kommer bara att fyllas på bakifrån. Och när de icke-rehabiliterade brottslingarna kommer ut går de tillbaka in i ledet.

Det finns inga straff som rår på det: människor som helt saknar hopp.