Tidningen The New York Times ställde nyligen frågan: Vad säger nordkoreansk gymnastik om Kim Jong-Uns politik? Tre saker kom man fram till. Till skillnad från tidigare gymnastikshower hade landet inte en enda missil i paraden i år. Militarismen tonades ner. Relationen till Sydkorea, Kina och USA lättades upp.

Nordkorea ville förmedla att man nu är på väg mot nya tider.

Marknaden är inte sen att haka på. Kapitalägare står och tittar lite upphetsat på potentialen i diktaturstaten.

”Det är perfekt tajmning för att investera i Nordkorea” säger Lee Gun-Min, fondchef på ett kapitalförvaltningsbolag i Sydkorea som intervjuvas i Dagens Industri. 

Han spår att Nordkorea kommer att bli en ny tillväxtmarknad. Landet sitter på ”massiva tillgångar, från oexploaterade naturtillgångar till billig och relativt välutbildad arbetskraft, och är samtidigt i stort behov av att uppgradera sin infrastruktur”. 

”Många i väst tycker inte att Kim Jong-Un är en bra person. Men saker och ting förändras snabbt nu”, säger Lee Gun-Min till Dagens Industri.

Han har säkert rätt. 

Om Europa och Sverige investerar i Nordkorea lär de göra det med hjälp av moderniseringsteorin, en idé om att ekonomisk tillväxt leder till ökad demokrati. Trots att teorin i princip är dödförklarad. Men så har Sverige resonerat och ursäktat handel med diktaturer i alla tider. Oavsett färg på regeringen. 

I mitten av 1990-talet reste Göran Persson till Kina med en delegation på 77 representanter för Svenskt Näringsliv. När Fredrik Reinfeldt blev statsminister reste han också dit. Men demokratin har inte blomstrat. Inte heller att Kina har fått en större medelklass, som ju också brukar lyftas som argument för demokratisk utveckling, har gett effekt. 

Snarare tvärtom. Fokus på mänskliga rättigheter har försvagats medan affärsintressen blivit allt mer centralt i Sveriges relationer med Kina. Den slutsatsen drar Göran Leijonhufvud, mångårig utrikeskorrespondent i Kina i en studie om Sveriges och Kinas relation sedan 1950. 

Samma sak har alla sagt om Saudiarabien, Libyen och Iran. 

Dubbelmoralen nådde sin höjdpunkt i Libyen 2010 när Sverige sålde övervakningssystem till diktatorn Muammar Gaddafi. Sveriges förra handelsminister, Ewa Björling, reste till Libyen tillsammans med ett tiotal svenska företag och dåvarande statliga Rymdbolaget. Givetvis ramades regeringens kontroversiella resa med argumentet att handel är ett bra sätt att främja demokratisk utvecklingen i diktaturer. 

När arabiska våren skakade om Mellanösterns envåldshärskare vägrade den förre utrikesministern Carl Bildt (M) att uttala sitt stöd för det libyska upproret mot diktatorn Gaddafi. 

I en intervju med Sveriges Radio sa han:

– Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

Precis vad Göran Persson också lyfte under sin Kinaresa på 1990-talet när han berömde landets stabilitet och menade att det utgör en bra grund för handelsinvesteringar. 

Kanske kommer Sverige ha mer is i magen när det gäller handel i Nordkorea. Inte för att landet behandlar sin befolkning illa, utan snarare för att Nordkorea har en obetald skuld på ungefär tre miljarder kronor till Sverige. 

På 1970-talet drömde Sverige om att tjäna pengar på affärer med Nordkorea. Varor beställdes från bland annat Volvo och Alfa Laval. Men någon betalning har Sverige inte fått in. 

Frågan är bara hur svenska regeringen tolkar den senaste nordkoreanska gymnastikuppvisningen?