För det första för att livet och tillvaron för den utpekade våldtäktsmannen blivit jättejobbigt. För det andra för att ”lynchjustis”, eller ”lynchmobb” (inneord för alla som tycker att uthängningar på Instagram är att jämställa med historiens rasistiska tortyr och lynchande av svarta kroppar) är jättedåligt. För det tredje för att andra feminister ska få veta vad som händer om man pekar ut sin förövare.

Den som ska resonera kring sakers tillstånd gör klokt i att uppmärksamma vad det är för verklighet och ”rättvisa” som våldtagna och sexövergreppade tjejer och kvinnor faktiskt möter i Sverige idag. Först att en försvinnande liten del av alla anmälningar leder till åtal. Sedan att en försvinnande liten del av alla åtal leder till fällande dom. Både polisen och åklagare har kritiserats för, och självrannsakande dessutom stundtals kritiserat sig själva för, att sakna bred kunskap i hur våldtäktsoffer kan bete sig, reagera och agera i samband med och efter en våldtäkt. Det här medför givetvis att den rättsliga kedjan, för dem som ändå väljer att anmäla, inte per automatik alltid blir helt rätt.

Och i grunden eller som en konsekvens av alla faktorer sammanvägda, vilket gör siffrorna och verkligheten ännu mörkare, är det bara en liten del av alla våldtäkter och sexuella övergrepp som ens leder till en anmälan.

Det betyder, vilket till och med Guillou tillåter sig reflektera över, att det går runt en massa odömda, oprövade och fria våldtäktsmän i samhället. Ett missförhållande som man med all rätt kan protestera mot, tycker Guillou och många med honom – men inte om man är ”feministisk debattör” och också pekar ut den manliga förövaren, ofta med makt, ofta i överordnad ställning, ofta med en stor plattform, kanske lite mysigt folkkär – för då jävlar, då har det gått för långt.

Männen ska fredas.

Och så var vi tillbaka på noll.

Det här är vattendelaren i fråga om livet efter metoo. På ena sidan står påhejarna av alltings stilla gång och det-löser-sig-tankar, med resonemanget att det svenska rättssystemet fungerar trots att våldtäkt är ett sådant där brott som man med största sannolikhet kommer undan med, vilket kvinnor alltså för all del kan protestera mot. Fredligt och utan att skära sig med männen. Vad den här sidan utlovar är en framtid som ser ut ungefär som nutiden. Kanske protesteras det och ibland kanske någon lyssnar. Livet fortsätter som vanligt.

På andra sidan står de som har tröttnat på att tiden går och lite eller inget händer, med tiotusentals kvinnor i olika branscher, klasser och åldrar som vittnat om övergrepp och våldtäkter under och efter att metoohösten rullade in. De förväntar sig – kräver – att positioner flyttas framåt, att orden blir till förändringar och att rättssystemet utbildas och reformeras. Det behövs en ny ordning i samhället, i sättet att se på våldtäkt och i den historiskt utbredda misstron mot dem som berättar. Det är det allt handlar om – om alla, inte om några få profiler, hur gärna många medier än vill få det till det.

Den som låter sig luras av och ryckas med i den upptrappade lynchmobbretorik som Guillou och andra profilerade män (som Virtanen själv) för kan nog lätt få för sig att det är kvinnorna som larmar om det sexuella våldet som är problemet och inte männen i fråga.

Det är förbannat sorgligt.

”If you can’t do the time, don’t do the crime” hade ju, om man hade velat använda orden till något vettigt i stället, kunnat vara en perfekt pekpinne att rikta mot alla män som våldtar och utsätter kvinnor för sexuellt våld. Problemet är bara det att det ju inte är möjligt eftersom det inte stämmer överens med verkligheten idag. Det går ofta utmärkt att våldta och övergreppa och komma undan med det.