Tiden är visserligen för länge sedan förbi för en kyrka som omfattar alla och håller en hel befolkning i tukt och förmaning. Men den fråga som ytterst alltid pulserar under ytan vid varje kyrkoval är följande: Ska svenska kyrkan vara en organisation enbart för de mest troende kristna eller ska den kunna rymma långt långt fler?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Om svensk kristenhet brukar det heta att vi är ”belongers – but not believers”, alltså att de flesta är med i Svenska kyrkan utan att för den skull vara särskilt bergfast troende. Detta till skillnad från exempelvis den engelska kristenheten där man snarare är ”believers but not belongers”.

Att fortfarande över otroliga sex miljoner svenskar är med i Svenska kyrkan gör den i sig till en mindre dogmatisk plats. Och att kyrkan fortsätter att ha en koppling till det politiska livet, via kyrkovalen, gör den till en organisation som inte kan vandra rakt in i sin egen smala, trosvissa åsiktskorridor.

Jag hör till dem som tror att religionen är ett bestående fenomen. Vi kommer inte undan religionen. Sverige brukar beskrivas som ett sekulariserat land och det är sant: kyrkans makt över våra liv har dragit sig tillbaka och det ska vi vara oerhört tacksamma för. Men sekularisering behöver inte betyda att religiositeten minskar. Mitt intryck är snarare att sekulariseringen bidragit till att frigöra en mer progressiv religiositet.

Jag tror att det stora skifte som i själva verket ägt rum i ett land som Sverige de senaste 100 åren är följande: den stora massan av människor har gått från att tvingas tro på kyrkans dogmer till att bli ett slags medeltida mystiker.

Vi skippar auktoriteterna. Vi är med och skapar gud, hen klarar sig inte utan oss. Gud återfinns i en träddunge, i de solidariska handlingar vi ibland begår, i en stilla tillförsikt som plötsligt kan falla över oss mitt i det kaotiska eller utvägslösa. Programmatiska ateister kan faktiskt numera ofta framstå som mer doktrinära än progressiva kristna.

Mitt intryck är att hela kyrkligheten sedan länge har börjat dra åt vänster. De unga människor som kliver ut från teologiska institutioner och prästutbildningar verkar – jag skriver ”verkar”, för det här bygger enbart på personliga erfarenheter – mycket oftare, för att gå rakt på sak, vara vänster än höger.

Jag sa just detta till en ärkebiskop för några år sedan: Har du klart för dig att var och varannan nyutexaminerad präst politiskt sett är vänsterpartist, miljöpartist eller håller på Feministiskt initiativ? Han såg skakad ut. Men jag tror inte han hade så mycket mot det egentligen. Men han visste att skulle en sådan bild av kyrkan sprida sig så skulle den kristet intresserade borgerligheten vända sig i sina jacuzzis.

Förra året var jag på en diakonikonferens. Jag höll ett anförande där jag berömde kyrkans insatser för dem som har det svårt, men samtidigt också varnade för att låta välgörenhetstanken ersätta generella, välfärdsstatliga ambitioner. De närvarande diakonerna verkade hålla med mig helt. Och jag gladdes.

Jag brukar alltid hävda att en bra startpunkt för religiös förnyelse inom den kristna kyrkan är att inse detta: Jesus var inte kristen. Den historiske Jesus var en kringvandrande regelbrytare. Han var en socialt radikal jude i en tid då vänster-högerskalan inte introducerats, men där klyftan mellan dem däruppe – vare sig det var en romersk ockupationsmakt eller mäktiga inhemska överstepräster – och dem därnere var helt central.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att den rörelse Jesus ledde i allt väsentligt var de fattigas rörelse. Den kristna urförsamlingen var direkt kommunistisk (och föll samman så som alla sådana försök hitintills gjort).

När den kristna kyrkan byggs upp i det sammanfallande romarriket hamnar snabbt det socialt utopiska i Jesu lära i skymundan och ersätts av ett fokus på passionshistorien: Jesu död på korset, hans uppståndelse och löftet om ett evigt liv. Men vad vi bevittnar idag i Svenska kyrkan är antagligen att den historiske Jesus vinner lite mark. Och därmed hamnar den sociala utopin mer i centrum.

Det mest tydliga borgerliga alternativ som ställer upp i kyrkovalet, Posk (partipolitiskt obundet alternativ i kyrkoval), har förstås som idé att bryta banden med politiken. När jag ibland stöter på någon av dem brukar jag skoja och säga att, ja – gud startade som en högerman, det har ni rätt i, men hen har med tidens gång blivit alltmer av en vänsteraktivist.